ewas

Om fyra dagar fyller jag år. Hur är det möjligt att fira födelsedag utan mamma? Snart har två månader gått och det känns fortfarande helt ofattbart. Hur kan det vara så att andra människor kan få ha sin mamma i livet, men inte jag? Vi behöver ju henne!

Just den här morgonen känns det så oerhört svårt att gå upp, att över huvud taget göra något. Det är så vackert väder ute, riktigt härligt höstväder med sol och kyla i luften. Klockrankan på balkongen har fått sin allra första knopp. Hur kan livet bara fortsätta utan mamma? Jag håller på och läser en bok av Cyndee Peters - en bok hon skrev efter att hennes man och mamma dog inom 11 dagar. Det var en diakon som rekommenderade den boken - att den kanske skulle kunna hjälpa mig att förstå och acceptera. Hon berättar där om hur arg hon var när livet för andra människor bara kunde fortsätta som ingenting skulle ha hänt. Det är precis så det känns. Ibland när jag är på jobbet och vi pratar om "viktiga" saker som måste göras skulle jag (innerst inne) vilja att de först frågade om det var okej för mig att fortsätta engagera mig i saker. Precis så kändes det ju när jag inte fick åka till Bok&Bibliotek (helt enkelt för att det var andras tur att åka). Just den här gången kunde man väl ha gjort ett undantag för att min mamma har dött. Helt omotiverade och gana känslor, men det är så jag mår just nu. Kan ni fatta det?!

Inte ringer människor och frågar hur vi mår heller. Det måste man ju försöka leva med, man kan ju inte tvinga människor att bry sig om. Fast nog skulle även jag behöva en kram lite då coh då för att orka leva vidare.

Fy fan säger jag vad svårt det här är...

"Begravningsverksamheten i Sundbyberg får härmed meddela att stoftet efter
SIV MARGARETA LARSSON

Nu jordats i Minneslunden på Sundbybergs Begravningsplats

Med vänliga hälsningar ..."

Sedan igår kan vi nu alltså gå och "hälsa på" mamma vid Lötsjön i Sumpan,
och i förmiddags gav vi oss iväg. Pappa, Ann, Jessica och jag med Ljus, blommor,
kort på mamma och en sten med ett rött hjärta på där det står "Älskade mamma".

Det känns skönt att nu ha någonstans att gå, där det känns okej att gråta en stund för sig själv.
Och det allra viktigaste - ATT MINNAS!

Men ännu är det fortfarande så svårt att förstå - att fatta att hon inte finns här längre.
Det borde vara förbjudet att dö. Saknaden är så massiv och jag känner att jag har förlorat min livglädje.
Den kommer kanske tillbaka - vem vet?
Jag har så nära till tårar och så oändligt långt till min inre glädje och skrattet.

Mamma - Jag älskar dig och saknar dig så...

Vädret är lite sisådär, men visst ska jag in och kolla på alla böckerna. Det är tradition.

Apropå böcker så har jag fått rådet att läsa Cyndee Peters bok Timme för timme. dag för dag. Enligt en diakon inom Sundbybergs församling så är det många som hämtat tröst ur hennes historia. Inom 11 dagar förlorade hon både sin man och sin mor. Fullkomligt fruktansvärt. Jag har precis lånat den på bibblan och ska läsa den och se om den kan hjälpa mig i mitt sorgearbete.



Mamma och min väska på Kulturfestivalen 2009.

Jag försöker bearbeta min mammas bortgång på alla sätt jag kan och ett sätt för mig är att skriva om det här på min blogg. Ett annat sätt är att prata om det med andra människor, men det är inte så lätt att föra det på tal längre. Det är som om de flesta tycker att när väl begravningen är över så är också pratandet över. Nu är det inga som ringer och frågar hur vi mår. Hur det egentligen är att klara sig utan mamma. För mig är det betydligt värre nu än innan begravningen. Jag gråter varje dag, för som jag skrivit tidigare händer det hela tiden saker som jag vill berätta för henne om. Och hon finns inte där...

Jag har också svårt att göra saker som vi brukade göra tillsammans. Men då när det kändes som allra svartast igår, efter att jag varit inne på Kulturfestivalen, ringde jag till Mari-Ann. Mitt stora stöd (utanför familjen) i allt det här. Hon som, när jag på telefon först berättade om mammas död dagen efter hon dog, stod utanför vår dörr med hela famnen full av blommor, jordgubbar, hallon och krusbär och jag vet inte allt. Hon som satt med mig på balkongen i timmar och pratade, stöttade och berättade hur de hade gjort när hennes pappa dog. Jag känner så stor respekt inför hennes naturliga sätt att hjälpa och stor tacksamhet för att hon vill hjälpa mig.

Igår gav hon mig ytterligare verktyg för att bättre klara av förlusten: Det är klart att det nu gör ont att göra saker som mamma och jag gjorde tillsammas förut, men att det med tiden kommer att övergå till att bli de ljusa minnen som de faktiskt är. Att minnas allt vi gjorde som något fantastiskt och roligt, men att det tar tid att komma dit. När hon sa det så kändes det så självklart. Ibland behöver man bara att någon säger saker högt. Nu försöker jag tänka på det när det känns jobbigt.

Idag ska jag åka och lämna tillbaka daisy-spelaren till Syncentralen och kanske slinka in på Indiska. Det brukade vi alltid göra mamma och jag när hon hade varit på Syncentralen.

Idag är det en månad sedan mamma dog. Det är omöjligt att föreställa sig att det gått en hel månad. En hel månad där livet bara går vidare utan henne.

Igår åkte jag in till Sergels torg för att kolla in det nya biblioteket Plattan, eller heter det kanske Plattan biblioteket? Det var flashigt och modernt. Snygga hyllor - snyggt gjort helt enkelt. Det var väldigt mycket folk så det var lite svårt att få en uppfattning om hur det kommer bli till vardags.

Annars var det jobbigt att uppleva Kulturfestivalen 2010 utan mamma.
Vi gjorde Kulturfestivalen 2009 och hade då riktigt kul bland all musik och uppträdanden.
Kanske kommer 2011 års festival att kännas bättre?

Mamma var visserligen 74 år när hon dog,  men trots det var hon ingen gammal människa som levt klart sitt liv. Hon var fortfarande så öppen för nya saker, som musik och teater. Hur många gånger var det inte hon och Jessica satt och lyssnade på och njöt av musik tillsammans. När det gäller Parkteaterupplevelser så var några av mammas favoriter Salong Giraff och då speciellt Robert Fux, den fantastiske Robert Fux, Jonas Gardell, Richard Wolff och Sofia Karlsson.

Jag älskar att hon var så öppen för nya kulturupplevelser.



Robert Fux till höger ;-)

Men idag är jag LEDIG och njuter av solen, städar och tvättar. Jag har varit ute med mamma i solen idag. :-) Den värmer härligt nu, men fortfarande lite jobbigt att dra rullstolen där det är is och halt.
Jessica och Ann kommer nog och hälsar på idag och har med sig lite har- och rådjursmat. Nu är nämligen maten slut och jag ser ju att hararna undrar på kvällen.

Vad ska man då säga om melodifestivalen. Ringer alltid Jessica när röstningen är över för att höra vad de tyckte på Krukmakargatan. Igår var det deprimerat där när inte Salem Al Fakir vann. De hade till och med röstat! Hör till ovanligheterna.

Mamma och jag röstade på - Peter Jöback - inget vidare bara kort att hålla på visade det sig. Efter att jurygrupperna sagt sitt så ledde ju Salem och även om jag tycker att det är en bra låt så är han lite för mesig i sitt framträdande för ESC tycker jag. Därför röstade vi några gånger på Anna Bergendal, för kanske går det hem eller kanske inte.

Jag brukar alltid hålla på fel artist och låt och den här gången höll jag på Pauline, men hon åkte ju ur- buhu!


http://www.youtube.com/watch?v=JEWV6nSwYjE

Fridens!

Ibland tycker jag att det är jobbigt att det tar sån tid att bara vara... att finnas till.
Innan man kan börja göra saker, måste man klä sig, äta och annan basic stuff.
Visst kan väl det kännas jobbigt ibland?
Tänk om man bara kunde resa sig ur sängen och gå direkt ut och ta en promenad.
Kallt idag förmodligen att gå ut i pyjamas.

Annars funderar jag mest på alla saker jag vill hinna göra. Det är ju söndag och man ska passa på för tusan!
Jag vill sticka,
jag vill se DVD,
jag vill läsa - inte bara en utan två böcker minst!
jag vill promenera
jag vill baka
jag vill mysa med Lazy
jag vill åka till stallet och gosa med Wodka - det var så länge sen (jävla tumör)
jag vill göra något bra för mamma
jag vill ha kvalitetstid med Jessica (gå och fika och prata bara hon och jag)
jag vill ringa mina vänner och prata (om jag har några kvar)
jag vill hinna börja förbereda mig för mitt nya uppdrag på jobbet

JAG VILL men NÄR SKA JAG HINNA om DET HELA TIDEN SKA TA SÅN TID ATT BARA VARA?

Är det nån som vet?

Egentligen vill jag bara sitta rätt upp och ner och göra ingenting just nu. Men det kan man väl inte, eller...?
Det är så oerhört svårt att se mamma bli behandlad av hemtjänsten. Även de som är riktigt bra och snälla.
Framför allt finns det två killar (invandrade till Sverige) som är helt fantastiska, skämtar med mamma, frågar hur hon mår, går med henne och är allmänt trevliga gentemot alla. Pratar med pappa som ingen annan gör. Tänk om man kunde få abonnera på dem.

Vi trodde att vi ville ha kvinnor som kommer till mamma, men vi har gjort en helomvändning och gillar killar!

Mammas vita blodkroppar är inte så väldigt många just nu så hon får medicin för att få de att öka. Innan hon mår bättre kan inte cellgiftsbehandlingen fortsätta. Så nu hoppas vi starkt på behandlingen och håller tummarna.

Annars känner jag mig ständigt arg - arg - arg!
Förmodligen är jag väl arg för det som hänt mamma och inte vet var jag ska göra av min ilska. Jag-skulle-gärna-vilja-döda-någon-arg! Är det någon som känner igen sig.
Minsta lilla motgång gör mig så jävla förbannad, så det kanske är därför som jag bara vill sitta och glo som en grönsak och inte göra något alls.

Jag blir arg på mamma också ganska ofta, fast jag inte visar det förstås.
Arg när jag blir väckt mitt i natten, arg när hon tjatar, arg när jag får hoppa upp och ner som en dåre för att att inte pappa hör att hon vill ha hjälp. Arg för att ... ja, bara SÅ ARG helt enkelt!

Idag fyller min dotter 33 år och jag slår på stora trumman för henne.

Jessica är den mest fantastiska tjej man kan tänka sig.
Medkännande, ansvarsfull, rolig, och alldeles alldeles underbar!

Hurra, hurra, hurra, hurra