Finns det något mer ljuvligt än att vakna en sommarmorgon när solen strålar och den speciella junivärmen omsluter ens kropp när man kliver ut på balkongen för ett par djupa andetag och man bara känner lycka.  Plötsligt översköjs man av känslan av att man måste ut. Snabbt in i duschen, äta frukost som också måste avslutas med lite honungsmelon för det är ju sommar och visst måste man ju köpa lite jordgubbar senare också - det är ju sommar och solen skiner. Det slår mig att det är ganska fantastiskt att vara bosatt i den del av världen som har fyra årstider. Att få längta till och njuta så förbehållningslöst av solen och värmen den korta tid vi har den är sagolikt härligt. Som ett extra plus är det Mors dag idag också. Nej, nu väntar duschen, frukosten och STREETs vintagemarknad på mig, min mamma och min dotter och pojkvän. Jag ska bara väcka dem först och se om de vill sammanstråla med oss. Min syster kan inte följa med eftersom det är hennes tur att njuta av hästen, Lejondals lummiga omgivningar och lugn. Hon och jag hade vår kväll i fredags när vi såg Pirates of the Caribbean (som var super oavsett ljumma recensioner). Så ut och njut i hänryckningens tid!

Vilken helt jävla fantastiskt läsvärd bok! Hela denna roman är fylld av one-liners och citat jag vill använda mig av dagligen. Jag har tyvärr måst lämna ifrån mig den (lånebok) men ska köpa den NU för den här måste jag äga. Jag vill stryka under och kommentera i marginalen. Så som jag gör med alla mina böcker som jag gillar lite extra.  Alla borde läsa den här. Den borde delas ut GRATIS till alla ungdomar, på MVC och BVC. På alla ställen där människor rör sig. Även vuxna. Den måste diskuteras! Jag har snackat med många kvinnor som läst den och älskar den, men än har jag inte pratat med någon man som läst den. Nyfiken på hur den tas emot. Bitterfittan är en ögonöppnare, en påminnelse om hur illa det ser ut med jämställdheten. På ett ställe i boken resonerar huvudpersonen Sara om att kvinnor kanske måste bli lika dåliga som män på att ta ansvar och fokusera på sig själv. Ur detta kaos kanske sedan jämlikheten kan resa sig som fågel Fenix ur askan.  Maria Sveland sätter fingret på precis hur svårt det är att klara av det här när kärlek och känslor är involverade. Läs, läs, läs!

I veckan träffades vi i min bokcirkel för att prata om Storm över Frankrike av Irene Némirovsky. En innehållsrik och intressant betraktelse över händelser i Frankrike under Andra Världskriget. Boken är uppdelad i två delar där den första delen handlar om människors flykt från Paris och den andra  utspelar sig i en by i Frankrike och hur livet gestaltar sig där under tyskarnas ockupation. Romanen innehåller många olika vinklar och sidor och är skriven av Nemirovsky under tiden det händer.  Bara det är oerhört spännande att tänka på, och det var också det som de flesta tyckte var det mest intressanta - den dokumentära kvaliteten. Men inte jag. Jag tycker att romanen bär sig själv även utan den dokumentära aspekten. Det var det kanske fler som tyckte också, men jag kände det kanske starkare, eftersom jag valt att inte läsa varken förord eller bilagorna som förklarar och sätter allt i rätt perspektiv och tid.

Jag har lite svårt att sätta fingret på exakt hur jag känner inför det här, men medan de andra tyckte att den första delen var mest intressant så tycker jag att den andra tilltalade mig mest. Kanske för att man får ett mer närgånget porträtt av några färre personer som lever i byn, som ockuperats av tyskarna, som man tillsammans måste leva i nuet med. Att leva tillsammans med dessa soldater som tillhör ett folk som man hatar och samtidigt upptäcka att de bara är människor precis som man själv. Jag tycker om att författaren tagit ett steg från det totalrealistiska  för att använda naturen och djuren för att beskriva svåra skeenden i denna förfärliga tid. Min absoluta favorit är ett kapitel där Nemirovsky beskriver katten Alberts möte med natten och de bytesdjur som kommer fram om natten. LIte av den försiktighet som det franska folket måste iaktta inför ockupationsmakten.

Kanske är det bara så att jag just nu tilltalas mer av de böcker där realismen blandas upp av ett sätt att skriva där jag som läsare måste anstränga mer lite mer för att hitta mellan raderna. Det är nog de som gör att jag uppskattar Skammens boning av Doris Dahlin mer än Svinalängorna av Susanna Alakoski. Missförstå mig rätt nu för båda är fantastiska berättelser om barns svårigheter. Men där Alakoski stadigt för berättelsen framåt är Dahlin något mer språkligt svävande där jag hittar ytterligare ett innehåll mellan raderna. (Palimpsest - en text som skrapats bort för att skrivas över med en annan). Undrar om någon därute fattar vad jag menar? Hoppas det - kommentera - jag vill så gärna diskutera det här......

Idag är det Första Maj och jag ska demonstrera hade jag tänkt. Efter 87 år så har nu Sundbyberg ett borgerligt styre och vad passar då bättre än att passa på och lufta sitt missnöje Första Maj - arbetarnas dag!  Ett urholkat arbetarnas dag kan tyckas eftersom så många arbetar en dag som denna, men när man nu är ledig så känns det som en härlig möjlighet att få sjunga lite Internationalen. Vet inte riktigt vad jag tycker förstås om att man fortfarande sjunger "Arbetets söner". Är lite patriarkpositivt för att tilltala mig, traditioner i all ära, men vissa sånger kan med fördel skippas tycker jag. När jag nu idag demonstrerar ska jag ikläda mig rollen som representant för Stjärnjouren - med Stjärnjouren-tröja, för att visa att vi finns och vi vill fortsätta att hjälpa unga tjejer i Sumpan trots motstånd från borgarna. Så upp till kamp för Feminismen, Arbetarna och Stjärnjouren!