I veckan träffades vi i min bokcirkel för att prata om Storm över Frankrike av Irene Némirovsky. En innehållsrik och intressant betraktelse över händelser i Frankrike under Andra Världskriget. Boken är uppdelad i två delar där den första delen handlar om människors flykt från Paris och den andra  utspelar sig i en by i Frankrike och hur livet gestaltar sig där under tyskarnas ockupation. Romanen innehåller många olika vinklar och sidor och är skriven av Nemirovsky under tiden det händer.  Bara det är oerhört spännande att tänka på, och det var också det som de flesta tyckte var det mest intressanta - den dokumentära kvaliteten. Men inte jag. Jag tycker att romanen bär sig själv även utan den dokumentära aspekten. Det var det kanske fler som tyckte också, men jag kände det kanske starkare, eftersom jag valt att inte läsa varken förord eller bilagorna som förklarar och sätter allt i rätt perspektiv och tid.

Jag har lite svårt att sätta fingret på exakt hur jag känner inför det här, men medan de andra tyckte att den första delen var mest intressant så tycker jag att den andra tilltalade mig mest. Kanske för att man får ett mer närgånget porträtt av några färre personer som lever i byn, som ockuperats av tyskarna, som man tillsammans måste leva i nuet med. Att leva tillsammans med dessa soldater som tillhör ett folk som man hatar och samtidigt upptäcka att de bara är människor precis som man själv. Jag tycker om att författaren tagit ett steg från det totalrealistiska  för att använda naturen och djuren för att beskriva svåra skeenden i denna förfärliga tid. Min absoluta favorit är ett kapitel där Nemirovsky beskriver katten Alberts möte med natten och de bytesdjur som kommer fram om natten. LIte av den försiktighet som det franska folket måste iaktta inför ockupationsmakten.

Kanske är det bara så att jag just nu tilltalas mer av de böcker där realismen blandas upp av ett sätt att skriva där jag som läsare måste anstränga mer lite mer för att hitta mellan raderna. Det är nog de som gör att jag uppskattar Skammens boning av Doris Dahlin mer än Svinalängorna av Susanna Alakoski. Missförstå mig rätt nu för båda är fantastiska berättelser om barns svårigheter. Men där Alakoski stadigt för berättelsen framåt är Dahlin något mer språkligt svävande där jag hittar ytterligare ett innehåll mellan raderna. (Palimpsest - en text som skrapats bort för att skrivas över med en annan). Undrar om någon därute fattar vad jag menar? Hoppas det - kommentera - jag vill så gärna diskutera det här......