Igår var det mammas födelsedag och bromsklossarna måste bytas
Det är alltid roligt att fira födelsedag fast jag tror att mamma börja tycka det är jobbigt att bli äldre. Hon fyllde 72, synskadad men pigg som en mört. Ungefär samtidigt slutade bromsarna på pappans bil att funka. Med en enorm dramatik som följd. Pappan är 74 och orkar inte riktigt byta bromsklossar själv, men är envis som en röd liten gris (kan det vara ärftligt månne?) och ska absolut göra arbetet själv.
Scenario: Mormor/mamma/hustru orolig och utmattande nervös, morfar/pappa/make helt fysiskt och psykiskt utmattad, barnbarn/dotter/systerdotter med ryggskott, mamma/dotter/storasyster envis och trött på oroande i onödan, moster/dotter/lillasyster mest undrande över vad som händer och är sen från jobbet.
Då förvandlas denna helt normalt lagom helyllesvenska familj till något hämtat ur en Almodovar-film. Skrikande, suckande, ta-sig-för-pannan-gestikulerande, himlande-med-ögonen-människor. Detta beteende inträffar vid i stort sett alla kriser, stora som små. Förutom barnbarn/dotter/systerdotter som när det blir för jobbigt lämnar församlingen, stänger dörren om sig och läser i sin bok som just nu är "Labyrinten".
"Krisen" löser sig och som vanligt visar det sig inte vara så farligt naturligtvis. Bromsklossarna är bytta, luften (i vad det nu hette) är tömd och bilen går att köra igen. Almodovar-familjen kryper in under mattan igen och visar sig inte igen förrän vid nästa kris.
Men visst är det väl konstigt?
Någon annan gång ska jag berätta om den Norén-familj som brukar titta fram vid familjens måltider.
Scenario: Mormor/mamma/hustru orolig och utmattande nervös, morfar/pappa/make helt fysiskt och psykiskt utmattad, barnbarn/dotter/systerdotter med ryggskott, mamma/dotter/storasyster envis och trött på oroande i onödan, moster/dotter/lillasyster mest undrande över vad som händer och är sen från jobbet.
Då förvandlas denna helt normalt lagom helyllesvenska familj till något hämtat ur en Almodovar-film. Skrikande, suckande, ta-sig-för-pannan-gestikulerande, himlande-med-ögonen-människor. Detta beteende inträffar vid i stort sett alla kriser, stora som små. Förutom barnbarn/dotter/systerdotter som när det blir för jobbigt lämnar församlingen, stänger dörren om sig och läser i sin bok som just nu är "Labyrinten".
"Krisen" löser sig och som vanligt visar det sig inte vara så farligt naturligtvis. Bromsklossarna är bytta, luften (i vad det nu hette) är tömd och bilen går att köra igen. Almodovar-familjen kryper in under mattan igen och visar sig inte igen förrän vid nästa kris.
Men visst är det väl konstigt?
Någon annan gång ska jag berätta om den Norén-familj som brukar titta fram vid familjens måltider.
Kommentarer
Ullis
:-D
Härlig beskrivning, precis vad mitt humör behövde, sitter o fnittrar för mig själv!
Anonym
Vad härligt. Precis vad jag gjorde!
Trackback
