Sonat till Miriam av Linda Olsson

Jag är glad att jag inte är Adam, huvudpersonen i Sonat till Miriam, samtidigt som jag är ofattbart avundsjuk. Precis som efter Nu vill jag sjunga dig milda sånger behöver jag vänta med att öppna en ny bok. Trots att de är väldigt olika i upplägg och handling fyller båda mig med djupa, nära tankar och får mig att vilja läsa poesi. Kanske är det vad jag ska göra nu läsa vemodiga dikter. Vad kan passa bättre än det egentligen i den ljuvliga svenska midsommaren?

Jag tänker inte dela med mig av bokens handling för alla har rätt att uppleva Sonat till Miriam på sitt eget sätt. Det ska bli så intressant att höra andras tankar om boken, tror jag. Skriver det här precis efter jag läst sista ordet och det gör mig extra känslig märker jag när jag ser mina egna ord. Inte riktigt likt mig faktiskt. Jag känner hur klyschorna hoppar fram ur fingrarna, och det är så det får vara. Vill fundera länge på varför jag blir så berörd. Varför kombinationen i boken av tystnaden som talar och kärleken som överskuggar allt rör mig så djupt att ångesten kryper under huden och vill fram.


Kommentarer
Erika

God morgon! :)

2008-06-21 @ 10:21:04
URL: http://ikans.blogg.se/
Dennis

Ditt inlägg gör det nästan till ett måste att läsa den här boken! =)

2008-06-21 @ 10:22:04
URL: http://www.dennism.se
Admin

God morgon själv :-)

2008-06-21 @ 10:23:27
cecilia

låter som att du tyckteom boken =)

2008-06-21 @ 10:24:11
URL: http://ceciliala.blogg.se/
Admin

Tack för kommentaren. Inte bara "nästan" utan ett måste. Berätta gärna vad du tyckte. :-)

2008-06-21 @ 10:24:40
Admin

Jag älskar verkigen boken. Hoppas bara att (om du läser den) du gör detsamma. :-)

2008-06-21 @ 10:25:30


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Fröken Rensjö

om läsning

RSS 2.0