Om fyra dagar fyller jag år. Hur är det möjligt att fira födelsedag utan mamma? Snart har två månader gått och det känns fortfarande helt ofattbart. Hur kan det vara så att andra människor kan få ha sin mamma i livet, men inte jag? Vi behöver ju henne!

Just den här morgonen känns det så oerhört svårt att gå upp, att över huvud taget göra något. Det är så vackert väder ute, riktigt härligt höstväder med sol och kyla i luften. Klockrankan på balkongen har fått sin allra första knopp. Hur kan livet bara fortsätta utan mamma? Jag håller på och läser en bok av Cyndee Peters - en bok hon skrev efter att hennes man och mamma dog inom 11 dagar. Det var en diakon som rekommenderade den boken - att den kanske skulle kunna hjälpa mig att förstå och acceptera. Hon berättar där om hur arg hon var när livet för andra människor bara kunde fortsätta som ingenting skulle ha hänt. Det är precis så det känns. Ibland när jag är på jobbet och vi pratar om "viktiga" saker som måste göras skulle jag (innerst inne) vilja att de först frågade om det var okej för mig att fortsätta engagera mig i saker. Precis så kändes det ju när jag inte fick åka till Bok&Bibliotek (helt enkelt för att det var andras tur att åka). Just den här gången kunde man väl ha gjort ett undantag för att min mamma har dött. Helt omotiverade och gana känslor, men det är så jag mår just nu. Kan ni fatta det?!

Inte ringer människor och frågar hur vi mår heller. Det måste man ju försöka leva med, man kan ju inte tvinga människor att bry sig om. Fast nog skulle även jag behöva en kram lite då coh då för att orka leva vidare.

Fy fan säger jag vad svårt det här är...

"Begravningsverksamheten i Sundbyberg får härmed meddela att stoftet efter
SIV MARGARETA LARSSON

Nu jordats i Minneslunden på Sundbybergs Begravningsplats

Med vänliga hälsningar ..."

Sedan igår kan vi nu alltså gå och "hälsa på" mamma vid Lötsjön i Sumpan,
och i förmiddags gav vi oss iväg. Pappa, Ann, Jessica och jag med Ljus, blommor,
kort på mamma och en sten med ett rött hjärta på där det står "Älskade mamma".

Det känns skönt att nu ha någonstans att gå, där det känns okej att gråta en stund för sig själv.
Och det allra viktigaste - ATT MINNAS!

Men ännu är det fortfarande så svårt att förstå - att fatta att hon inte finns här längre.
Det borde vara förbjudet att dö. Saknaden är så massiv och jag känner att jag har förlorat min livglädje.
Den kommer kanske tillbaka - vem vet?
Jag har så nära till tårar och så oändligt långt till min inre glädje och skrattet.

Mamma - Jag älskar dig och saknar dig så...

Vädret är lite sisådär, men visst ska jag in och kolla på alla böckerna. Det är tradition.

Apropå böcker så har jag fått rådet att läsa Cyndee Peters bok Timme för timme. dag för dag. Enligt en diakon inom Sundbybergs församling så är det många som hämtat tröst ur hennes historia. Inom 11 dagar förlorade hon både sin man och sin mor. Fullkomligt fruktansvärt. Jag har precis lånat den på bibblan och ska läsa den och se om den kan hjälpa mig i mitt sorgearbete.



Mamma och min väska på Kulturfestivalen 2009.

Jag försöker bearbeta min mammas bortgång på alla sätt jag kan och ett sätt för mig är att skriva om det här på min blogg. Ett annat sätt är att prata om det med andra människor, men det är inte så lätt att föra det på tal längre. Det är som om de flesta tycker att när väl begravningen är över så är också pratandet över. Nu är det inga som ringer och frågar hur vi mår. Hur det egentligen är att klara sig utan mamma. För mig är det betydligt värre nu än innan begravningen. Jag gråter varje dag, för som jag skrivit tidigare händer det hela tiden saker som jag vill berätta för henne om. Och hon finns inte där...

Jag har också svårt att göra saker som vi brukade göra tillsammans. Men då när det kändes som allra svartast igår, efter att jag varit inne på Kulturfestivalen, ringde jag till Mari-Ann. Mitt stora stöd (utanför familjen) i allt det här. Hon som, när jag på telefon först berättade om mammas död dagen efter hon dog, stod utanför vår dörr med hela famnen full av blommor, jordgubbar, hallon och krusbär och jag vet inte allt. Hon som satt med mig på balkongen i timmar och pratade, stöttade och berättade hur de hade gjort när hennes pappa dog. Jag känner så stor respekt inför hennes naturliga sätt att hjälpa och stor tacksamhet för att hon vill hjälpa mig.

Igår gav hon mig ytterligare verktyg för att bättre klara av förlusten: Det är klart att det nu gör ont att göra saker som mamma och jag gjorde tillsammas förut, men att det med tiden kommer att övergå till att bli de ljusa minnen som de faktiskt är. Att minnas allt vi gjorde som något fantastiskt och roligt, men att det tar tid att komma dit. När hon sa det så kändes det så självklart. Ibland behöver man bara att någon säger saker högt. Nu försöker jag tänka på det när det känns jobbigt.

Idag ska jag åka och lämna tillbaka daisy-spelaren till Syncentralen och kanske slinka in på Indiska. Det brukade vi alltid göra mamma och jag när hon hade varit på Syncentralen.

Idag är det en månad sedan mamma dog. Det är omöjligt att föreställa sig att det gått en hel månad. En hel månad där livet bara går vidare utan henne.

Igår åkte jag in till Sergels torg för att kolla in det nya biblioteket Plattan, eller heter det kanske Plattan biblioteket? Det var flashigt och modernt. Snygga hyllor - snyggt gjort helt enkelt. Det var väldigt mycket folk så det var lite svårt att få en uppfattning om hur det kommer bli till vardags.

Annars var det jobbigt att uppleva Kulturfestivalen 2010 utan mamma.
Vi gjorde Kulturfestivalen 2009 och hade då riktigt kul bland all musik och uppträdanden.
Kanske kommer 2011 års festival att kännas bättre?

Mamma var visserligen 74 år när hon dog,  men trots det var hon ingen gammal människa som levt klart sitt liv. Hon var fortfarande så öppen för nya saker, som musik och teater. Hur många gånger var det inte hon och Jessica satt och lyssnade på och njöt av musik tillsammans. När det gäller Parkteaterupplevelser så var några av mammas favoriter Salong Giraff och då speciellt Robert Fux, den fantastiske Robert Fux, Jonas Gardell, Richard Wolff och Sofia Karlsson.

Jag älskar att hon var så öppen för nya kulturupplevelser.



Robert Fux till höger ;-)