När saknaden blir för stor

Om fyra dagar fyller jag år. Hur är det möjligt att fira födelsedag utan mamma? Snart har två månader gått och det känns fortfarande helt ofattbart. Hur kan det vara så att andra människor kan få ha sin mamma i livet, men inte jag? Vi behöver ju henne!

Just den här morgonen känns det så oerhört svårt att gå upp, att över huvud taget göra något. Det är så vackert väder ute, riktigt härligt höstväder med sol och kyla i luften. Klockrankan på balkongen har fått sin allra första knopp. Hur kan livet bara fortsätta utan mamma? Jag håller på och läser en bok av Cyndee Peters - en bok hon skrev efter att hennes man och mamma dog inom 11 dagar. Det var en diakon som rekommenderade den boken - att den kanske skulle kunna hjälpa mig att förstå och acceptera. Hon berättar där om hur arg hon var när livet för andra människor bara kunde fortsätta som ingenting skulle ha hänt. Det är precis så det känns. Ibland när jag är på jobbet och vi pratar om "viktiga" saker som måste göras skulle jag (innerst inne) vilja att de först frågade om det var okej för mig att fortsätta engagera mig i saker. Precis så kändes det ju när jag inte fick åka till Bok&Bibliotek (helt enkelt för att det var andras tur att åka). Just den här gången kunde man väl ha gjort ett undantag för att min mamma har dött. Helt omotiverade och gana känslor, men det är så jag mår just nu. Kan ni fatta det?!

Inte ringer människor och frågar hur vi mår heller. Det måste man ju försöka leva med, man kan ju inte tvinga människor att bry sig om. Fast nog skulle även jag behöva en kram lite då coh då för att orka leva vidare.

Fy fan säger jag vad svårt det här är...



Kommentarer
Ullis

cyberkramar i massor

Önskar jag kunde göra det irl oxå...

O kom ihåg!!! Det är helt ok o känna så som du gör!! Var sak har (o tar) sin tid <3

2010-08-28 @ 23:52:36
Admin

Tack snälla Ullis! Dina cyberkramar värmer mitt hjärta.

2010-08-29 @ 09:34:35


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Fröken Rensjö

om läsning

RSS 2.0