Jag har inte ännu skrivit något på min blogg om att den nya politiska majoriteten i Sundbyberg väljer att inte stötta Stjärnjouren - Sundbybergs tjejjour. Vårt pressmeddelande finns på hemsidan www.stjarnjouren.nu för den som vill läsa. Vi får behålla vår jourlokal året ut har vi fått löfte om, och datorn men telefonen får vi betala av de 5 000 kr i stöd som vi får från Sundbybergs stad - att jämföras med de tidigare 40 000 kronor som vi fick innan partifärgsbytet inträdde i Sumpan. Gå gärna in på diskussionsforumet på Sundbybergs stads hemsida och tyck till om eländet.

Men nu till att tänka på något positivt  mitt i eländet. Sundbybergs församling har beslutat att morgondagens kollekt ska gå till Stjärnjouren och vi är så enormt glada och tacksamma över stödet. Jag vet att Sumpans församling gör mycket gott för många och att de har speciella träffar för kvinnor. Därför ska jag och jag tar med mig min mamma till högmässan imorgon för jag vill verkligen visa hur tacksamma och glada Stjärnjouren är för det här stödet.

Läste i Metro imorse något så roligt. Man har skickat ut reportrar för att prova på att bryta tysta tabun i tunnelbana, pendeltåg och bussar. Det är ju så himla sant det de kom fram till. Det finns saker man inte får göra, men ingen protesterar speciellt högljutt, mer med missnöjda miner och tittanden uppifrånochner. De har provat att läsa porr, sätta sig bredvid någon fast de finns andra enskilda lediga platser (det är så jävla irriterande - gör inte så om du inte har tänkt ragga lite). Det verkade vara rätt okej - beroende på vem du är förstås. Hosta en i ansiktet och snörvla och nysa. Inte så fräscht, och man försöker verkligen komma undan. Men INGEN säger något. Reportrarna konstaterar att vi Stockholmare är rätt vana vid galningar och att det händer konstiga saker när vi åker kollektivt. Och det stämmer ju verkligen, man råkar ut för underliga människor och underliga händelser varje dag nästan när man är ute och åker. Kanske ska jag pröva att säga något nästa gång nåt sånt här händer bara för att få se reaktionerna. Kan va kul!

I dagens DN bekräftades det jag alltid förstått och vetat att män och kvinnor är lika, att det inte finns några belägg för de skillnader som så många tror på. "Men teserna saknar stöd i den psykologiska forskningen". Yippi! Läs DN sidan 24 och 25 Vetenskap så får ni själva se vad Janet Shibley Hyde, psykologiprofessor m.fl. har kommit fram till. Det är så härligt, speciellt efter att ha läst Annica Dahlströms påstående om att mäns och kvinnors hjärnor är olika känns det skönt att få veta att det inte har någon som helst betydelse utan det som betyder mest är och jag citerar: "Hotet från stereotypen är därför ett reellt hinder för kvinnor (och andra gruppers) prestationer." Psykologiprofessorn skriver också att människor hellre vill tro på könsskillnader därför att det är så mycket enklare, och det kan man ju förstå.  Det är ju så mycket lättare att smita undan då. -Jag är inte bra på matte för jag är tjej t.ex. ställer inga krav utan man kan luta sig tillbaka och konstatera att det är könets fel. Men tänk så mycket man missar. Jag kanske hade varit en överdängare på matte om jag hade försökt lite till, och lite till och inte fastnat i stereotypt tänkande. Så från och med nu ska jag försöka pröva allt! Jag hoppas alla läser dagens DN!

Det första jag gör när jag kommer hem från jobbet, kalas, fest, eller bara inte varit hemma på ett tag så byter jag om till något som jag tycker känns bekvämare - som känns som hemma eller nåt. Undrar hur vanligt det egentligen är? Har kollat in min dotter och hon gör också som jag och om jag inte missminner mig så gör min syster också det. Inte för att det jag har på mig utanför hemmet är extremt obekvämt. Det är faktiskt rätt trevligt att ha på sig också. Men när jag kliver innanför dörren så känner jag helt plötsligt att det stramar lite här och är lite obekvämt där. Undrar varför? Och som sagt är vi fler som gör så här. Det måste vi vara. Det kan väl inte vara så att bara min familj är så här, eller?

Det betyder kom jag precis på att om jag kommit hem och bytt om och kommer på att jag ska gå ut igen så måste jag påbörja påklädningsprocessen igen. Det är ganska jobbigt faktiskt. Nu börjar jag svamla så nu är det nog dags att gå och lägga sig om jag ska hinna byta kläder och hinna till jobbeti tid i morgon bitti. GODNATT!

Våren innebär nytt liv i naturen så också för mig. "Gammalt" jobb, men nya arbetsuppgifter, "gamla" arbetskamrater, men  ny fysisk arbetsplats = nytt ställe att sitta på i kontorslandskapet. Det känns extremt spännande och lite pirrigt. Känner att förväntningarna på mig är höga och är lite rädd att jag inte ska kunna leva upp till dem. Misstänker faktiskt nu när jag har lite insyn hos min företrädare att man kanske misstagit sig och sett tillbakadragenhet och lugn som långsamhet. Det är nästan alltid så att människor som inte virvlar upp uppmärksamhet kring sin person tros jobba sakta och inte engagera sig. Jag är inte speciellt övertygad om att det stämmer.  Skäms lite för att jag faktiskt också trodde det. Så alltså, mycket jobb väntar och roligt jobb väntar tillsammans med mindre kul saker.

Gårdagen lyste av kämpaglöd och envishet. Jessica och Wodka skulle iväg på sin allra första bortatävling på två år. Premiär för Jessie att köra hästtransport med häst i. Det gick totalt lysande! Hon är det allra bästa jag har och en så fantastisk tjej (jag är absolut inte partisk!). När jag lämnade henne sent sent igår kväll frågade hon om jag trodde att Wodka någonsin skulle presentera så bra på tävling som vi vet att han är på hemmaplan. Är det något jag är övertygad om i livet så är det DET. Han behöver "bara" bli tillfreds med lastandet och åka på så många tävlingar som möjligt och skaffa sig rutin så kommer han slå alla med häpnad. Med hjälp av Siv Birgersson och Inger Hövik (stor eloge till dessa två superproffsiga hästmänniskor som ställde upp och både hjälpte oss att komma till tävlingen och komma hem därifrån) så påbörjade Wodka vägen mot rutinen. Denna positiva och hjälpsamma atmosfär som är så självklar på Lejondal och Siv Birgerssons superträning grundar för deras framtida framgångar.

Nu ska jag (innan jag börjar gråta) ge mig in till stan och hämta teaterbiljetter. Vi är några arbetskamrater som ska se Richard III med Gunilla Röör i huvudrollen på Stadsteatern. Det ska bli jättespännande att se en Shakespearepjäs med kvinnor i alla roller. Tjoho!