Jobbigt att leva - svårt att skriva
Egentligen vill jag bara sitta rätt upp och ner och göra ingenting just nu. Men det kan man väl inte, eller...?
Det är så oerhört svårt att se mamma bli behandlad av hemtjänsten. Även de som är riktigt bra och snälla.
Framför allt finns det två killar (invandrade till Sverige) som är helt fantastiska, skämtar med mamma, frågar hur hon mår, går med henne och är allmänt trevliga gentemot alla. Pratar med pappa som ingen annan gör. Tänk om man kunde få abonnera på dem.
Vi trodde att vi ville ha kvinnor som kommer till mamma, men vi har gjort en helomvändning och gillar killar!
Mammas vita blodkroppar är inte så väldigt många just nu så hon får medicin för att få de att öka. Innan hon mår bättre kan inte cellgiftsbehandlingen fortsätta. Så nu hoppas vi starkt på behandlingen och håller tummarna.
Annars känner jag mig ständigt arg - arg - arg!
Förmodligen är jag väl arg för det som hänt mamma och inte vet var jag ska göra av min ilska. Jag-skulle-gärna-vilja-döda-någon-arg! Är det någon som känner igen sig.
Minsta lilla motgång gör mig så jävla förbannad, så det kanske är därför som jag bara vill sitta och glo som en grönsak och inte göra något alls.
Jag blir arg på mamma också ganska ofta, fast jag inte visar det förstås.
Arg när jag blir väckt mitt i natten, arg när hon tjatar, arg när jag får hoppa upp och ner som en dåre för att att inte pappa hör att hon vill ha hjälp. Arg för att ... ja, bara SÅ ARG helt enkelt!
Så jävla förbannad!
Vad jag kan berätta är att någon väckt MAMMATIGERN inom mig och det gör man minsann inte ostraffat.
Ibland brukar jag tänka på hur långt jag skulle kunna gå om någon gjorde min dotter illa, och varje gång konstaterar jag att jag skulle gå hur långt som helst. Då blir jag lite rädd för mig själv, när jag inser att jag inte skulle ha några som helst problem med att planera och genomföra att avsluta någon annans liv om de skulle skada mitt barn (alltså livshotande). Jag kan verka bossig och bestämmande även i andra sammanhang (det är i alla fall vad mina nära och kära säger till mig ibland). Jag gör mitt allra bästa för att dämpa dessa impulser...
Men när MAMMATIGERN eller Mammendanten (som min dotter säger) nu är vaken svarar jag inte för konsekvenserna. Så om det först börjar brinna i telefontrådarna för att sedan klirra likt isbitar i cyberrymden så är det jag som talar i telefon med en ond lågt stående varelse som när tiden är inne kommer att brinna i helvetet.
Ibland måste man skriva av sig...
för att få ordning på sina tankar och "tala" fritt från hjärtat. För första gången i mitt 54-åriga liv har jag tagit det STORA steget och sökt en chefstjänst! Nån gång måste man ju testa, eller...? Jag var en av åtta som provade och en av sex som inte fick det eftertraktade. Många tankar passerade förbi både under intervjun och efteråt. Vill jag verkligen det här? Passar det här mig? Frågor som jag kunde svara både ja och nej på. Det positiva med det här är att jag upptäckt att jag fortfarande har roligt i mitt nuvarande arbete och trivs med mina arbetskamrater. Det känns oerhört skönt! Men trots det känner jag mig olustig över att ha blivit ratad - att inte vara tillräckligt bra - not good enough!
Hur måste det då inte kännas för de som (liksom jag) sökt de här chefsjobben (internt) och verkligen satsat 100% och trots sina stora kvalifikationer inte lyckats nå ända fram. Hur går man vidare? Hur skakar man av sig sina ambitioner och tankar på hur man själv skulle ha hanterat den nya situationen för att "helhjärtat" ställa sig bakom de som istället fått företroendet att leda alla in i det nya? Låter det bittert? Jag är inte alls bitter, men jag känner mig lite ledsen. Ledsen för att det tog så enormt kort tid att besluta sig för vilka som skulle få jobbet (en halvtimme???). Besviken för att det inte var svårare än så. Det borde ha varit svårare än så med tanke på vilka som sökte tycker jag. Lite ledsen för att mina "favoriter" inte fick jobben.
Tänk om jag inte var så enormt analyserande. Tänker bra när jag står i duschen har jag märkt. I'm a bit pissed off! När jag tänker efter verkar nästan valet vara uppgjort från början. Sista gången jag söker i alla fall för jag mår nog lite dåligt av det här i alla fall.
Men till det enormt positiva hör att de av mina arbetskamrater som inte fick jobbet fortfarande är mina jämbördiga arbetskamrater, och inte mina chefer. Det känns oerhört härligt. Det var nog det som fick mig att tveka mest när jag lämnade in min ansökan att jag helt plötsligt skulle bli chef över mina vänner och vara tvungen att ta ett steg tillbaka för man kan inte både vara en nära vän och en bra chef. Man måste välja!
Nu återstår för mig "bara" att försöka hitta förtroende för min nya chef. Förresten är det, enligt mig, som med föräldrar att man måste förtjäna förtroende och respekt. Så upp till bevis nu!
Bokmässan i Göteborg
Tänk förra året fick jag åka med jobbet och i år är det andra som är lyckliga och får åka till Göteborg. Visst unnar jag dem det. Men tänk om jag hade fått följa med. Tänk de som får åka varje år! Bokcirklar.se ska dit och jag har precis fått ett erbjudande om att få vara med i en bokcirkel de ska ha där IRL. Antingen en cirkel om Amanda Svenssons bok eller Elsie Johanssons senaste. Hur kul hade inte det varit. JAG VILL! Ursäkta att jag skriker, men JAG VILL VERKLIGEN!
Charlotte Perelli och Björn Gustavsson!
Snabbt kan man ju konstatera att vi är ALLDELES FÖR BRA och att det är därför som vi inte kommer så bra. Förra året var jag arg att jag knappt kunde blogga. I år känns det knappt faktiskt. Vad annat var att vänta? Schlager går inte hem tydligen. Rysslands Believe tror jag vann på konståkaren för han är en riktig superstjärna. "Shady Lady" är bara Shady.
Vad ska vi då göra nästa år? Jo, skicka Håkan Hellström, det är vad vi ska göra tycker jag.
Snyggt jobbat Charlotte! Du var verkligen bäst!
Missnöjd med tillvaron
Bakgrund: Klippte mig kort i somras egentligen mest för att jag inte riktigt orkade färga håret längre och tyckte det var ett utmärkt tillfälle att passa på under semestern. Hårstället i Hedemora var mina frisörer när jag bodde där och då var jag rätt nöjd faktiskt. Så jag provade igen, och blev så SUPERNÖJD! Första gången blev jag klippt av en elev och det blev supercoolt och snyggt. Passade både min stil och hur jag är som person. Gången efter var det Pia som klippte mig och det om möjligt ännu bättre. Modernt, häftigt och JAG!
Men hår växer ju (tyvärr!) och nu var det dax att korta av det lite. Tänkte då att det kan väl inte vara så jävla svårt att klippa mig exakt likadant som förut bara kapa några centimeter. Det kunde det tydligen vara. Sitter nu här med en frisyr som inte på långa vägar liknar den jag hade tidigare och trots att jag faktiskt verkligen poängterade hur jag ville ha det. Så hur fan gör jag nu? Ska jag gå tillbaka och be tjejen fixa till mitt hår i nacken (det är nämligen dessutom ojämt klippt har jag fått veta, svårt att se sig själv i nacken). Min ena polisong är längre än den andra.
Det här kan tyckas som en riktig bagatell, men två saker som är säkra är att det inte är bra för mitt blodtryck och att jag nästa gång jag klipper mig sätter mig på ett tåg som går till Hedemora för att besöka Hårstället för att få tillbaka min frisyr.
Vissa saker och personer är extremt nördiga
Jag anser att det är extremt nördigt att gå över ett övergångsställe när det den röda gubben lyser. Det låter kanske underligt, men varje dag när jag står och väntar som en snäll människa, av många säkert uppfattad som töntig när jag trycker på knappen och väntar på grön gubbe för att gå över gatan, dyker det alltid upp några personer som tycker att de har rätten på sin sida att gå mot röd gubbe. Varför? När bilar åker mot rött blir samma personer mycket arga och förgrymmade, vilket inte borde vara fallet när det gör samma sak själva. Det är så onödigt! Om man inte kan vänta i typ några minuter vad säger det om en själv? Så bråttom bör man inte ha i sitt liv. Jag har inte mindre att göra än andra människor, men jag brukar försöka utnyttja mina minuter av väntan till att ta djupa andetag och filosofera över mitt liv. Utnyttja dessa mikrostunder istället för att stampa med fötterna av otålighet! Njut av tillvaron! 
Snökänslighet
Regeringens budget och begynnande träningsvärk
Förutom att regeringens budget är sämst för de som har det sämst så anser jag att det dessutom finns ett inbyggt förakt i en satsning på att få så många som möjligt i jobb samtidigt som man försämrar för de som inte lyckas få något. Ett raljerande där man drar alla arbetssökande över en kam - precis som om alla arbetslösa är lata och alltså motvilliga till att jobba. Därför ser man sig alltså tvungna att ge så lite pengar som möjligt för att tvinga människor att arbeta för så låga löner som möjligt blir ju konsekvensen som jag ser det. Luktar slavarbete lång väg tycker jag. Nu kanske jag överdriver något, eller kanske inte, men det får väl dessa fyra år visa. Tänk om du arbetat i hela ditt liv - jag läste om en kvinna som arbetat sen hon var 12 och nu var närmare 60 som fått reumatism och inte kunde jobba heltid. Det här innebär att hon förutom ständig värk och att leva på existensminimum redan tidigare, nu också kommer att få söka socialbidrag. Är det möjligt att man ska få behandla människor på det här sättet i Sverige?! Ja, nog märks det att det är moderaterna som styr nu och inte är det något nytt arbetareparti som sitter vid makten.
Tränade igår för första gången på huuuur lääänge som helst och börjar nu få träningsvärk. Imorgon kanske jag inte ens kan gå!
Älgjakten startar i Stockholm idag.....
fick jag höra på Radio Stockholm imorse. De varnade för att det är mycket troligt att det kommer att förekomma vilt på våra vägar. Så just nu har skogens konung alltså att välja mellan att bli skjuten eller att bli påkörd. Jag tycker att det är för jävligt med jakt! Jag tycker att alla skjutglada människor ska låsas in under jaktsäsongen och först släppas ut efter löfte om att aldrig någonsin rikta ett vapen mot ett djur igen - oavsett om de är kvinnor eller män. Det är min åsikt i frågan!
Jämställdhet = krogbråk?
Läser (som ni säkert sett tidigare) nästan alltid Stockholm City på morgonen, men nu vete fan om jag inte ska sluta med det. Dagens förstasida fick mig nästan att sätta i halsen. Polisen säger att det ökade krogbråket nog beror på att yngre killar nu i jämställdhetens namn kommer in på krogen och det kan förstås inte City låta bli att slå upp riktigt stort. Jag undrar varför! Varför reproducera uppfattningar om att killar är omogna och inte kan sköta sig på grund av ålder medan tjejer i samma ålder är så mycket mer mogna? Lite längre ner i artikeltexten läser jag att det ökande våldet även kan bero på ungdomars förändrade attityd till auktoriteter. Det låter som ett mer troligt scenario. Det här får mig att vilja titta lite närmare på Stockholm City trots tidningens tidgare försök att skapa sig en positiv profil när det gäller våld mot kvinnor. Såna här grejer förstör ju det. Uttalanden liknande detta bidrar ju bara till att skapa en tillåtandezon där man kan skylla på sin ålder och att man inte kan rå för det. Precis som den normaliserande uppfattningen om män och deras testosteron. Skärpning!
Nu när jag ändå är på gång så vill jag också passa på att spy galla över de människor (om man kan kalla dem det) som överger sina djur - framför allt katter har det visat sig - och åker på semester. Det är till och med svårt för mig att skriva om det här. Varken mitt hjärta eller min hjärna har förmåga att riktigt ta in hur en person är funtad i huvudet som kan göra så. Jag är ganska bra på att använda så kallade fula ord och svordomar, men inte ens de allra värsta räcker för att beskriva hur jag känner. SKÄMS! Skaffa inte djur om ni inte vill ta hand om dem, och skaffa framför allt inte djur till era barn om ni inte vill ha djur själva. Försök att använda det lilla sunda förnuft ni har.
Jag är så jävla arg!
Och fy fan för de två män som brutalt överföll och våldtog den unga kvinnan i Nacka - och alla andra män som våldför sig på kvinnor. Om jag kunde skulle jag uttala en magisk formel så att det mest privata trillar av på de män som inte hanterar kvinnor med respekt.
