Jag håller definitivt med Benny Andersson som tror att Gudrun Schyman gör skillnad i Bryssel. Så kvinnor och män i Sverige - lägg era röster på Feministiskt Initiativ och inget annat. Snart ska jag följa med min mamma som ska rösta. Själv har jag förtidsröstat - och på vem? Jo, på Gudrun förstås.

Finns det inga valsedlar på Feministiskt Initiativ där du röstar - ta en blank valsedel och skriv dit FEMINISTISKT INITIATIV så räknas din röst. OBS! Skriv inte bara Fi utan skriv ut hela namnet!

GÅ OCH RÖSTA!

Precis hemkommen från att ha deltagit i Första Maj-tåget i Sumpan och tal och musik i Tornparken. När vi sitter där och lyssnar till Helene Hellmark-Knutson, kommunalråd i Sumpan, spricker solen fram och det blir jättevarmt. Det är när hon talar om Sundbybergsmodellen som handlar om att ge var tionde lägenhet i Allmännyttan till ungdomar under 26 år.
Thomas Östros är huvudtalare både i Sundbyberg och Stockholm som traditionen bjuder och han är riktigt, riktigt bra. Intressant att lyssna till, agiterar väl och bjuder på en schysst retorik. Det allra roligaste var när han (taget från en artikel av Jersild) refererade till Fredrik Reinfeldt först som Butter, men som numera mer träffande kan kallas för Toker. Och Mats Odell som resande runt i Europa med euro och svenska kronor uppstickande i alla fickor när han gång på gång säljer ut våra gemensamma egendom - Volvo, Systemet m.fl.

Alltså en superhärlig Första Maj!

Nu ska jag ut och plantera blommor på balkongen.

Tillsammans med Jessica var jag i stallet hos Wodka igår och trots kyla och frusna ben och fötter så njöt jag för fullt. Jag pratade lite med Siv som har stallet där Wodka står. Läste ett kåseri/artikel om hästtjejer i DN nyligen som gick ut på att alla arbetsgivare borde anställa hästtjejer. Det finns nämligen få som är lika fokuserade, envisa, starka, och uthålliga som just dessa. Och som är vana att kompromissa, vara flexibla och ställa upp och orka i alla väder och som ALDRIG får vara sjuka.

För att ge bara ett exempel så hade min dotter Jessie, Jonas och min syster Ann morgonfodring i morse. För den som inte har en aning om vad detta innebär kan jag berätta att man måste gå upp vid fem på morgonen för att hinna vara ute vid 7. När man väl är ute, den här årstiden så påpälsad att man knappt kan röra sig, ska ett 20-tal hästar utfodras med hö och havre eller kraft. När de ätit ska alla dessa ha sitt vintertäcke på sig. Och de är TUNGA och hästarna är HÖGA, ett riktigt slitgöra alltså. Dessa ståtliga djur är för sina ägare förutom att de är allt på jorden också mycket dyra investeringar på hundratusentals kronor så det gäller att de sköts rätt. När de klätts på ska ALLA ut i olika hagar för att få lite frisk luft och chans att röra på sig. När alla är ute ska gångarna sopas så att allt ser snyggt och välskött ut. När allt detta är färdigt kan de andas ut en smula... Efter en smörgås och lite värme är det så dags att ta hand om den egna hästen, det ska mockas, borstas och sen ska Jessie rida också. En timmes workout på hästen som måste tränas i stort sett varje dag.

Tänk er att göra det här varje dag på året i 365 dagar! Om inte det genererar både mental och fysisk styrka så vet inte jag vad som gör det.

Jag beundrar verkligen alla hästtjejers engagemang. Vad som också måste nämnas i det här sammanhanget förstås är ju hästarna. Dessa bjässar på många hundra kilo (Wodka väger nog närmare 600 kg) som för det mesta är så följsamma, lydiga och lyckliga över uppmärksamheten.

Vore jag arbetsgivare skulle jag absolut välja hästtjejer som medarbetare!

Jag undrar vilka roliga saker som kommer att hända i år? Att det kommer att hända grejer som är mindre roliga eller rent av sorliga det kan man väl räkna med, eller? Det tillhör ju det mänskliga att livet ska innehålla både toppar och dalar. För om man inte blir sorgsen, ledsen, arg och förvivlad ibland har man ju heller ingen aning om vad lycka och glädje egentligen är.  Det var min syster som pratade om så kloka saker på nyårsafton. Här i Sumpan smällde det mer en någonsin runt tolvtiden så till och med katten Lazy tyckte att det var obehagligt och konstigt och gick omkring med stora runda ögon. Sen fick hon vittring på de räkor som vi satt och smaskade i oss och då var dundrandet utanför mer eller mindre glömt. Våra tankar gick, när det smällde som värst, till alla stackars vilda djur och alla dessa hundar som måste ta lugnande för att klara av nyårsnatten. Det är förskräckligt! Nog skulle jag kunna tänka mig att fira nyårsafton utan fyrverkeri allt.

Så här i början av ett nytt år får jag alltid känslan av att jag det här året ska jag engagera mig mer, hjälpa till mer. Jag är volontär i en tjejjour, fadder till en kattjej på Djurhjälpen (jag och min dotter), men skulle nog kanske kunna hinna med något mer också. Läste att det djurskyddsmyndigheten räknat ut att det är cirka 1300 hundar i Sverige (tror jag det var - hoppas det i alla fall så det inte bara var i Stockholm) som är utsatta för plågerier av något slag. Kanske kan man engagera sig där. Jag har skrivit förut om och undrat hur det kommer sig att så många missbrukare och hemlösa har hundar. En hund är dyr att köpa, runt
10 000 kronor så hur fan har de råd med detta? Låter kanske hårt att skälla på de som redan ligger, men varför måste andra också då?

Nog med elände nu. Jag är rätt lycklig idag faktiskt trots att klockan tickar på och man blir äldre och äldre så är det rätt härligt att leva i alla fall. En önskan som jag gärna vill ha uppfylld förutom att alla djur och människor ska få sin del av lyckan,  är att det ska börja SNÖA!

Jag känner ett tungt tryck över bröstet, jag är illamående, ledsen, förbannad, uppgiven och orolig! Det finns egentlgen bara EN enda sak att glädja sig över de närmaste fyra åren och det är att ständigt få upprepa "VAD VAR DET JAG SA" när det nu kommer gå åt h-e. Mest ledsen är jag över att sossarna förlorade i Sumpan. Jag tycker att de har gjort ett bra jobb och är orolig för hur det kommer att bli för de svaga grupperna i samhället. Hur blir det för de arbetslösa t.ex.? Moderaterna har lyckats lura många äldre till att det ska bli så mycket bättre nu - så upp till bevis. Jag tänker  i alla fall bära sorgband de nästa fyra åren och mitt mantra ska bli - vad var det jag sa!