Jobbigt att leva - svårt att skriva
Egentligen vill jag bara sitta rätt upp och ner och göra ingenting just nu. Men det kan man väl inte, eller...?
Det är så oerhört svårt att se mamma bli behandlad av hemtjänsten. Även de som är riktigt bra och snälla.
Framför allt finns det två killar (invandrade till Sverige) som är helt fantastiska, skämtar med mamma, frågar hur hon mår, går med henne och är allmänt trevliga gentemot alla. Pratar med pappa som ingen annan gör. Tänk om man kunde få abonnera på dem.
Vi trodde att vi ville ha kvinnor som kommer till mamma, men vi har gjort en helomvändning och gillar killar!
Mammas vita blodkroppar är inte så väldigt många just nu så hon får medicin för att få de att öka. Innan hon mår bättre kan inte cellgiftsbehandlingen fortsätta. Så nu hoppas vi starkt på behandlingen och håller tummarna.
Annars känner jag mig ständigt arg - arg - arg!
Förmodligen är jag väl arg för det som hänt mamma och inte vet var jag ska göra av min ilska. Jag-skulle-gärna-vilja-döda-någon-arg! Är det någon som känner igen sig.
Minsta lilla motgång gör mig så jävla förbannad, så det kanske är därför som jag bara vill sitta och glo som en grönsak och inte göra något alls.
Jag blir arg på mamma också ganska ofta, fast jag inte visar det förstås.
Arg när jag blir väckt mitt i natten, arg när hon tjatar, arg när jag får hoppa upp och ner som en dåre för att att inte pappa hör att hon vill ha hjälp. Arg för att ... ja, bara SÅ ARG helt enkelt!
