Våga säga JA! en AHA-upplevelse
Nu på morgonen lyssnade jag på P1 och Tankar för dagen med Patricia Tudor-Sandahl. Tänkte först sno åt mig tanken som min egen, men... Dagens första AHA-upplevelse är då denna - häng med nu:
VIsst är det viktigt att lära sig att säga nej, men än mer betydelsefullt är att våga, kunna säga JA! - utan betänkligheter, dold agenda, vänta sig något tillbaka och liknande.
Det är ju så enkelt och ett så positivt och naturligt sätt att leva. Istället för att gå och tänka på att säga nej, borde man ta tillvara de tillfällen i livet då man får säga JA! Förmodligen låter inte det här som en så stor grej utan rätt naturligt kanske. Men om man, som jag, är en positiv människa som vill använda sin kreativitet och medmänsklighet till att hjälpa och vara med får man så ofta höra just "du måste lära dig att säga nej"! Och det är klart att jag måste göra det, men kanske i undantagsfall när det verkligen inte funkar. Jag vill inte heller bli cynisk utan hellre ge av mig själv även om jag inte får något tillbaka. Rätt var det är så är det ju slut - livet!
Känner att jag börjar sno in mig i mitt eget resonemang. Är det nån som fattar och känner igen sig eller inte - Kommentera, please!
För oss går livet vidare
Lyssna på Lisa och Fredrik Swahn vackara Englabarn - hyllningssången till Engla om du behöver kraft. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2277718.ab
I Sumpan idag är det en solig och vacker vårdag och vi ska åka och kolla in Jessie och Wodka när det tränar i Järfälla. Inbjudna av Birger Öhman ska de tillsammans med andra hannoveranare träna för Bo Jenå. Det ska bli spännande att se.
Som Håkan Hellström sjunger (en Ted Gärdestad-låt) "Luften smakar som en jordgubbspaj en solig dag i maj", och vi finns här just nu för att njuta av den
Det tända ljuset i huset mittemot
På bussen till jobbet i morse läste jag i tidningen en intervju som gjorts med Kia och Göran Norström, människor jag känner, deras sorg och förtvivlan, och tårarna började rinna.
Stjärnjouren, den tjejjour där jag är volontär, funderar nu på hur vi på bästa sätt kan finnas till för alla de unga tjejer som känner sig oroliga och behöver prata om det som hänt. Det lutar åt att vi utökar vårt öppethållande på MSN, mejl och jourtelefon. Förhoppningsvis i slutet av veckan.
Vi tänder ett ljus ikväll kl 21
"måndagen den 14 april kl 21 tänder vi ett ljus i våra fönster för Engla och hennes familj, skicka det här vidare så att många fönster får lysa för Engla."
och naturligtvis gör vi det.
Nu är det definitivt slut och sorgen sprider sig i hjärtat
Kan man det?
Var är hon?
Ilskan och det förakt jag känner för "42-åringen" kan jag tyvärr inte ge uttryck för här för då skulle jag förmodligen kunna bli åtalad. Men det bubblar inombords och de som känner mig förstår nog säkert vad det innebär.
Jag har kontinuerlig kontakt med min väninna uppe i Stjärnsund och åker upp så fort hon säger att jag behövs. Trots att man inte är personligt drabbad så känns det mesta som inte har med att hitta Engla att göra helt meningslöst. Jag känner så stor respekt för de som fortfarande letar och letar och vägrar ge upp. Och man förstår ju att det är en absolut nödvändighet för mamman.
Mitt hjärta och mina tankar är ständigt i Stjärnsund.
Har ondskan kommit till Stjärnsund?
Igår skedde i min sommaridyll det mest fruktansvärda som kan hända - ett barn försvann! Engla, 10 år, rapporterar tidningarna, har på vägen hem från Stjärnsundsvallen försvunnit. För mig är det helt enkelt ofattbart. Jag kan inte få in det här i min hjärna. I den vackraste byn, bland de vänligaste människorna, samma dag som min väninna ska fira sin femtioårsdag försvinner en liten flicka. Jag har försökt hela dagen att nå min vän, men utan att lyckas. Jag förstår ju att hon på något sätt deltar i sökandet efter Engla och jag har pratat med hennes yngste son. Meningen var att jag skulle åka upp och överraska henne, men nu blev det inte så.
Jag har ju bott där med min dotter och faktiskt känt mig helt trygg, trygg i vissheten om att i lilla Stjärnsund med drygt 200 invånare händer inget speciellt oroande. Det vackra lugnet i denna lilla by, med bydammen, herrgården, kyrkan, den fina skolan och grönskan och allt det roliga... Jag möts av teves rapportering av försvinnandet och ser allt det som är så välbekant och undrar om de varit inne och letat i vårt hus också.
Mina tankar går förstås främst till barnets familj. Som mamma kanske jag i någon mån kan föreställa mig den krampaktiga förtvivlan som de måste känna. Men det känns verkligen futtigt att ens försöka sig på att tolka vad de går igenom. Jag bara hoppas och ber att de måste finna henne snart och att hon mår bra. Vad jag vet är att bättre stöd än av de som bor i Stjärnsund kan de i alla fall inte få.
Såhär 20 mil bort kan jag bara hoppas och be!
