Varje år brukar jag handla julklappar dan före dan och samtidigt öva mig i tålamod. Jag har märkt att det faktiskt är lättare att fördra när folk kliver på en, inte ser en alls och går rätt på, eller det som är det stora hatiska (som jag och min syster Ann diskuterar ofta): det är när "folk" petar på dig för att få dig att flytta på dig utan att de säger något, om jag är förberedd mentalt.

Jag har övat i flera år och råkat ut för en hel del roliga saker. En klassiker är när någon tränger sig i den milslånga kön. Då brukar jag säga (med ett leende): "-Varsågod, gå före du. Jag har all tid i världen". Om någon annan protesterar brukar jag säga: Men, det är ju jul! Glöm för all del inte att le vänligt och nicka lite förnumstigt. Det är faktiskt skitkul att se alla tappade hakor, jag har mycket roligare och känner mig som en GOD människa i juletid!

Igår bakade jag lussekatter och idag blir det pepparkakor för hela slanten (slanten? Vilken slant egentligen?) Det är ljuvligt att vara ledig, att jag inte tänkt på det här förut. Man hinner med en hel del på fyra lediga dagar.

Läser gör jag också förstås. Guernseys littertur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer är jag mittuppei. En upplyftande berättelse om en författare och hennes brevväxkling med bland annat detta sällskap efter Andra världskriget. Jag vill inte berätta mer om innehållet, men jag tycker om den. Sen ska jag ta itu med Förhäxad av Foucault av Patricia Duncker, den som Jessie snodde från mig när hon inte hade något att läsa.

Spelar julmusik gör jag också för stämningen skull. Fairytale of New York är min absoluta favvo. Kan höra den hur många gånger som helst. Jag gillar att lyssna till SPRAYdio.com/Jul2008 när jag sitter vid datorn. Vad gillar ni?

Ikväll känner jag mig ledsen, egentligen konstigt nog, eftersom jag idag tillsammans med  andra genomfört en superlyckad litterär lunch. Deltagarrekord! Just därför borde jag vara hög på adrenalin och tacksam för att det gick så bra. Men jag vet inte. Är det kanske bara jag som tycker att det här är viktigt och nödvändigt för att synas och göra oss nödvändiga och muta in en plats? Jag vet inte?

Det känns i alla fall konstigt i magen. Får mig att undra om det är värt allt jobb? Är det värt bråket som blev? Är det mitt fel? Förtjänar jag att man driver med att ha program? Är det värt att andra fick hoppa in och jobba så mycket? Förmodligen inte! Vi kanske verkligen inte rår med det här.

När jag mår så här dör en del av min naturliga entusiasm, min vilja att hitta på saker, min initiativförmåga och jag vill istället bara göra mitt jobb. Det är ju därför jag är där, eller? Jag  trivs ju bra med att göra det också - inte speciellt utmanande. Lugn och ro! Inte att förakta.

Fan, vad det här är svårt! Jag önskar att jag hade någon att rådfråga, någon som känner mig riktigt väl. Annsan, vad tror du egentligen? Tror du att jag skulle fixa att att lägga mig ner och luta mig tillbaka?