Jag är så rädd för att det ska ta slut, och det gör det ju oundvikligen en dag, samtidigt som det är så otroligt svårt ibland att leva. Så varför, kan man ju undra, anstränger man sig så mycket för att förlänga det så länge som möjligt? Det som är så svårt menar jag.  

Först har jag varit så fruktansvärt arg i flera veckor, riktigt jävla pissarg faktiskt - inte riktigt likt mig som en av mina vänner insiktsfullt påpekade. För att nu ha övergått till att känna mig helt uppgiven - ingår inte heller i min normala personprofil; glad, snäll och högpresterande. Jag brukar inte heller utgjuta mina innersta tankar så här öppet utan min taktik brukar vara att lägga locket på. Kanske därför det pyser över nu?

Jag har trott att jag är en öppen person, som en öppen bok ungefär, men börjar inse att det nog inte stämmer riktigt. Jag är bra på att få andra människor att prata om sig själva (kurator-Eva), men betydligt sämre på att besvara frågor om mig själv. Två krissamtal har jag varit på i mitt liv och de slutade med, att istället för att tala om mig och mina livsomvälvande problem, så pratade vi om hennes katter.

Dessutom har jag upptäckt något undan för undan om mig själv som är rätt avslöjande för hur jag tänker. Jag tror att jag måste lösa alla människors problem, inklusive förstås mina egna, men alltså alla andras också. Om någon berättar om ett problem för mig eller om de bara mår dåligt så går hjärnan igång och jag försöker hitta lösningar på problemet. Problemlösning kan läggas till min profil! Det lustiga i det hela är att det är ingen annan som förväntar sig att jag ska lösa några som helst problem åt dem förutom jag själv.

Hur har jag kunnat bli en sån person? Hur är det egentligen det är med när man föds. Är man ett vitt oskrivet blad eller bär man med sig vissa persondrag redan då? Är allt kulturellt betingat eller ....

Många frågor, men inte lika många svar. Undrar om det finns någon därute som förstår hur jag känner?

Jag känner mig livrädd för att släppa taget för vad kommer att hända då?