Sitter här på verandan i Stjärnsund och njuter av solen. Snart ska jag rensa i rabatten där rabarbern står. Ann håller som bäst på och putsar fönstret i mitt rum. Det är nämligen ett känt faktum att jag inte kan putsa fönster.

Jag har läst färdigt Annalisa Forssberger-boken och har börjat på Fru Freud och jag: en historia om begär av Anna Lytsy, utgiven på Normal förlag. Efter drygt 100 sidor är jag rätt fast faktiskt, trots att boken är en enda lång psykoanalys.

Nu vill Annsan ha hjälp med att öppna mitt fönster som verkar ha svällt av de perioder av regn som är emellan solstrålarna.

Återkommer en annan dag...

Det är lördag idag och vi (min syster Ann och jag) har varit nere i byn i Stjärnsund på marknadsrunda. Då besöker vi marknaden vid dammen, Bruksboa, Gabriel Stierncronas café, Kryddboden och helt nytt för i år - Stjärnsunds nya lilla bibliotek. Det har bildats en biblioteksförening som får böcker från Hedemoras bibliotek och drivs av ideella krafter.

Vi gick in och som medlemmar av Annalisa Forssbergersällskapet hittade vi rätt snart fram till hyllan med hennes böcker. Samtidigt som vi pratade med mannen som passade bibblan den dagen (för oss bekant sedan lång tid tillbaka) valde jag boken Det förvandlade bruket som jag inte har läst. Min syster ville gärna läsa en bok som heter Minnen från Äppelbo, men den fanns inte inne. Då erbjuder sig mannen som bor, inte i Äppelbo, men väl i Päronbo precis intill, att hämta den för de har den hemma. Han kilar iväg medan vi passar biblioteket och hämtar boken och lånar ut den till Ann.

Visst är det väl härligt med sommaridyller.

Annalisa Forssberger

Det är söndagen den 12 juli 2009 och om tre dagar  (håll tummarna) går den årliga resan till Stjärnsund av stapeln. Denna gång är det lillasyster Ann, storasyster Ewa med katterna Lazy och Figge som skjutsas upp till smultronstället framför alla andra av dotter Jessica med hästen Wodkas transport på släp.

Det här är alltså vad jag tror kommer att hända. Vad jag egentligen vet är ingenting. Det kan hända otroligt många saker på dessa tre dagar. Pappa/morfar Anders säger idag att han ska åka med upp och hjälpa oss med vattnet för att sedan åka tillbaka till Sumpan med Jessica. Han är som en björnen sover och kan vakna till och sätta klackarna på ekorrskorna i backen och totalvägra om någon säger ett enda ord fel. Mamman/mormor har just nu i denna sekund bestämt sig för att åka på måndag (alltså komma efter), men det vete bara gudarna om det kommer att gälla även på onsdag. Det gäller att inte visa allt för stor entusiasm över att Annsan och jag får några dagar själva i paradiset för då vet man aldrig hur många vi blir i bilen. Bilen som är en Saab ska alltså rymma minst 3 vuxna, 2 katter plus all packning

Sen vet man aldrig vad som kan hända när det gäller dramaqueen 1 och dramaqueen 2 aka Ewa och Ann heller. För om det blir allt för jobbigt inför resan kan det mycket väl bli "döende-svanen-poser" och hysteriska gråtattacker här.

Dysfunktionellt? You think!

Men vad vet väl jag. I år kan det ju vara det år som vi seglar upp till Stjärnsund på en räkmacka, halkandes i ren förvåning på majonäsen.  Den som lever få se!

Och över alltihopa lyser moder Sol.

Nu har jag äntligen läst färdigt Shakespeares hemlighet av Jennifer Lee Carrell och jag hade så gärna velat skriva att jag älskade den, eftersom jag ständigt är förälskad i Shakespeares dramer. Shakespeares dramer är fantastiska att läsa och till mina absoluta favoriter hör Stormen, Richard III och Romeo och Julia förstås. Boken var helt klart intressant, men själva historien fördunklades något av de stora likheterna med Da Vinci-koden. Annars är letandet efter den försvunna pjäsen Cardenio och om Shakespeare verkligen var Shakespeare, spännande.

Nu ska jag hälsa på Mma Ramotswe och J L B Matekoni i Miraklet på Speedy Motors och det är precis som Ingalill Mosander skriver i baksidestexten "en högtidsstund".

En bok som har kittlat min nyfikenhet ända sedan jag var på ABFs kväll för levnadstecknare är Ingrid Elams Min obetydliga beundran om Martina von Schwerin och den moderna läsarens födelse. Den tänker jag ge mig på när solen över Botswana går ner.

Högarna av böcker bara växer, men som någon klok människa skrev (kommer inte ihåg vem dock och inte ordagrant, men...): Man ska vara tacksam för att böckerna man vill läsa inte kommer att ta slut under ens livstid. Alltså kommer jag alltid ha en bok att läsa så länge jag lever och det känns ju helt fantastiskt, eller hur?


  

Ännu fler lästips, sorry Annsan!