Idag fyller min dotter 33 år och jag slår på stora trumman för henne.

Jessica är den mest fantastiska tjej man kan tänka sig.
Medkännande, ansvarsfull, rolig, och alldeles alldeles underbar!

Hurra, hurra, hurra, hurra

Ibland känns det hela så oöverstigligt.
Kommer cellgifterna att kunna minska tumören?
Hur gör man för att orka?

Och så ska man jobba också. Engagera sig i det nya som skapats åt mig
"Samordnare för läsfrämjande verksamhet".
Det är ju det roligaste som finns, men hur ska jag orka nu?

Snart kan vi nog få hem mamma. Det blir roligt, men också oerhört nervöst.
Klarar vi av att ta hand om henne?
Hur mycket kommer hemtjänsten att kunna göra?
Det är så otroligt många frågor som vi måste få svar på.

Mitt i allt detta så fyller Jessica år den 20 januari och det är ju helt fantastiskt roligt.
Min Jessica fyller år. Hur ska vi fira det på allra bästa sätt?
Vad önskar hon sig tro?
Måste fråga genast!

Ibland är livet ett helvete och ibland är det ju helt underbart

Hur skriver man det på ett bra sätt i sin blogg - det funkar inte på något annat sätt än rakt på bara. Min syster och jag pratade om det igår. Hon sa att jag inte hade skrivit på ett tag och att jag inte hade berättat just det att min mamma har en hjärntumör.

Jag känner mig så förlamande ledsen och det sitter som en klump i magen. Ändå måste vi försöka hålla ett positivt sken när vi besöker mamma som är - har det visat sig en starkare kvinna än vad jag har trott. Den aggresiva tumören går inte att operera, eller rättare sagt, de kan inte få bort hela tumören vid en operation och då är det ingen idé. Igår kväll påbörjade hon cellgiftsbehandlingen och den ska inte vara så besvärlig - i tablettform och hon får tablett mot illamående. Det har funkat bra i natt i alla fall, för när jag pratade med henne i morse så hade hon inte mått illa. Så vi håller tummarna för det.

Det är så jävla orättvist livet! Man brukar ju alltid prata om att det ofta är just de snälla som drabbas hårdast. Så det gäller alltså att vara så elak som möjligt för att klara sig länge, eller?
Anns och min mamma, Jessicas mormor är den snällaste, mest självuppofrande människa jag känner. Lite tjatig och jobbig ibland, javisst, men ändå en god människa som tänker på andra. Speciellt då oss tre tjejer förstås.

När jag pratade med henne imorse oroade hon sig för att jag skulle ut i dag och besöka henne eftersom det är så kallt och jag har kärlkramp. Visserligen är inte det så bra heller att ha, men i jämförelse är det ju ingenting. Och hon oroar sig för mig!!!

Jag som så hade hoppats på att 2010 skulle bli ett mycket bättre år än 2009 för vår familj. Ett lugnt år!
Jag hoppas ju förstås att cellgifterna ska funka och att tumören ska minska. Åh, vad jag hoppas på det! Med hela min kraft hoppas jag det.

Jag ville aldrig veta hur det är att leva med en närstående som har cancer.
Jag ville aldrig veta det!
Finns det någonstans att protestera mot det här?