Wow...
Jag har i princip bara hunnit öppna boken och genast griper den tag i mig - Nattåg till Lissabon av Pascal Mecier (2004, pocket 2010). Det får mig att fundera på vad det är som händer inom mig när jag börja läsa vissa böcker och inte händer när jag öppnar andra och börjar läsa? Varför tilltalas jag av just den här boken?
Första delen heter "Uppbrottet" och ordet skapar förväntan. Första stycket:
"Dagen då ingenting längre skulle förbli vad det hade varit i Raimund Gregorius liv började på samma sätt som otaliga andra dagar. Kvart i åtta gick han från Bundesterasse ut på Kirchenfeldbrücke, som från själva stadskärnan leder över till läroverket. Det gjorde han varje vardag under skolåret, alltid kvart i åtta. När bron en gång var avspärrad kom han att göra ett fel under sin lektion i grekiska. Det hade aldrig förekommit tidigare, och det hände heller aldrig i fortsättningen. Hela skolan pratade i dagar om det där felet. Ju längre diskussionen varade, desto talrikare blev den grupp som menade att det rörde sig om ett hörfel. Slutligen blev till och med de flesta som varit med i klassrummet övertygade om att det förhöll sig så. Det var helt enkelt otänkbart att Mundus, som alla kallade honom, kunde göra sig skyldig till något fel i grekiska, latin eller hebreiska."
Det lilla felet öppnar upp för något precis som rubriken "Uppbrottet" gör. Jag ryser och hoppas att mina förväntningar kommer att förverkligas.
Den sista läsaren av David Toscana (2009) som jag slog igen igår berörde mig på något märkligt sätt. Som när jag zappar runt i teveprogram och hamnar i en film som redan börjat, med en handling som är lite svår att greppa. Men lika svår att lämna. När filmen är slut kommer jag på mig själv fånigt stirrande med halvöppen mun undrandes vad jag just sett. Lite åt det hållet är Den siste läsaren - en märklig bok om en märklig by och märkliga människor. Där den allra märkligaste är bibliotekarien Lucio som vägrar lämna sitt bibliotek även sen myndigheterna lagt ner det och slutat betala ut lön. Det är han som är den sista läsaren - han läser alla böcker i sitt bibliotek och beslutar om de ska få leva eller dö. De han censurerar slänger han ner till kackerlackorna att kalasa på. Historien är koncentrerad till en död flicka som Lucios son Remigio hittar i sin halvt uttorkade brunn och drar upp och Lucio försöker hitta svaren på varför i sina böcker.
När jag har tid ska jag läsa om den här för att försöka se om jag förstår mer för jag tycker det är en mycket intressant roman. Inte så lång och inte så stor till omfånget, men till innehållet.
Första delen heter "Uppbrottet" och ordet skapar förväntan. Första stycket:
"Dagen då ingenting längre skulle förbli vad det hade varit i Raimund Gregorius liv började på samma sätt som otaliga andra dagar. Kvart i åtta gick han från Bundesterasse ut på Kirchenfeldbrücke, som från själva stadskärnan leder över till läroverket. Det gjorde han varje vardag under skolåret, alltid kvart i åtta. När bron en gång var avspärrad kom han att göra ett fel under sin lektion i grekiska. Det hade aldrig förekommit tidigare, och det hände heller aldrig i fortsättningen. Hela skolan pratade i dagar om det där felet. Ju längre diskussionen varade, desto talrikare blev den grupp som menade att det rörde sig om ett hörfel. Slutligen blev till och med de flesta som varit med i klassrummet övertygade om att det förhöll sig så. Det var helt enkelt otänkbart att Mundus, som alla kallade honom, kunde göra sig skyldig till något fel i grekiska, latin eller hebreiska."
Det lilla felet öppnar upp för något precis som rubriken "Uppbrottet" gör. Jag ryser och hoppas att mina förväntningar kommer att förverkligas.
Den sista läsaren av David Toscana (2009) som jag slog igen igår berörde mig på något märkligt sätt. Som när jag zappar runt i teveprogram och hamnar i en film som redan börjat, med en handling som är lite svår att greppa. Men lika svår att lämna. När filmen är slut kommer jag på mig själv fånigt stirrande med halvöppen mun undrandes vad jag just sett. Lite åt det hållet är Den siste läsaren - en märklig bok om en märklig by och märkliga människor. Där den allra märkligaste är bibliotekarien Lucio som vägrar lämna sitt bibliotek även sen myndigheterna lagt ner det och slutat betala ut lön. Det är han som är den sista läsaren - han läser alla böcker i sitt bibliotek och beslutar om de ska få leva eller dö. De han censurerar slänger han ner till kackerlackorna att kalasa på. Historien är koncentrerad till en död flicka som Lucios son Remigio hittar i sin halvt uttorkade brunn och drar upp och Lucio försöker hitta svaren på varför i sina böcker.
När jag har tid ska jag läsa om den här för att försöka se om jag förstår mer för jag tycker det är en mycket intressant roman. Inte så lång och inte så stor till omfånget, men till innehållet.
