Besök på Vårdcentralen Kronan
Efter två månader hade jag äntligen fått ändan ur vagnen och beställt och fått tid hos min Vårdcentral. Jag har förresten valt en ny läkare som min syster säger är bra. Men hon är så uppbokad att det är jättesvårt att få en tid hos henne. Nu skulle jag då få visa upp mitt sår som jag har dragits med i två månader minst och som aldrig läker utan bara blir större och större. Rösten i telefonen (när jag bokade) som var helt underbar och omhändertagande sa att jag kunde gå till distriktssköterskan så kunde hon kolla på mitt sår och om nödvändigt ta in en läkare för konsultation.
Kom dit strax före utsatt tid 10.30, betalade 70:- och satte mig i väntrummet. Efter ca tio minuter kommer en människa och ropar upp mitt efternamn. Hon hälsar, sätter sig framför datorn och ber mig sätta mig på britsen, slänger ett ensekundersöga på mitt ben och säger att det där kan inte hon göra något åt och säger att hon ska kolla om det finns några lediga läkartider istället. ???!!!
När jag berättat vad telefonrösten sagt, så verkar hon inte vilja förstå riktigt. Eller är det bara jag som vid det här laget känner mig grinig och uppretad och uppfattar allt som jag vill att det ska vara? Vet inte vad som stämmer med verkligheten egentligen.
Då frågar jag om jag verkligen ska betala för det här och sedan 140:- för läkarbesök och då säger hon att jag kan få pengarna tillbaka i kassan. Otrevlig faktiskt. Säger hej och tack för mig och går till kassan. Beklagar mig, får pengarna tillbaka och en tid den 22 maj hos min läkare. Tjejen i kassan verkar tycka synd om mig och undrar om jag verkligen kan vänta så länge?
Ja, säger jag (teatraliskt - är övertygad om att Jessie vet precis hur hennes mamma ser ut i det här läget) och tillägger -har jag tur kanske såret försvinner innan dess. (scenario: döende svanen). Förväntar jag mig det orimliga? Så nu ska martyren med stort M tllbringa flera veckor med att vänta...
Tar hissen ner och in på Apoteket där jag köper fler STORA plåster för att täcka över det äckliga röda på vänsterbenet. Missar bussen precis och tillbringar väntetiden med en sväng in på Lindex som en liten tröst. Shoppade inget, bara tittade.
eIdag ska det jobbas?!
Det är fan helt obegripligt det här. Kan ni tänka er att jag ska jobba idag! Har ni sett vädret? Strålande sol och härligheter.
Nu är inte jag någon soldyrkare, men finns det något härligare än att promenera i sommar-Stockholm? Igår var min syster, jag och mamma på STREETS marknad och kikade. Och när vi tyckte att vi var klara där så begav vi oss till Söders höjder, närmare bestämt Långholmen. Fikade på Blå Kanin, kikade in lite på Bellmansmuseet där det från högtalarna skrålade "Solen glimmar blank och trind, vattnet likt en spegel...".
Men den här dagen ska tillbringas inomhus? Varför? Jo, bara för att...
http://www.youtube.com/watch?v=MwC6VeMr04c
Våga säga JA! en AHA-upplevelse
Nu på morgonen lyssnade jag på P1 och Tankar för dagen med Patricia Tudor-Sandahl. Tänkte först sno åt mig tanken som min egen, men... Dagens första AHA-upplevelse är då denna - häng med nu:
VIsst är det viktigt att lära sig att säga nej, men än mer betydelsefullt är att våga, kunna säga JA! - utan betänkligheter, dold agenda, vänta sig något tillbaka och liknande.
Det är ju så enkelt och ett så positivt och naturligt sätt att leva. Istället för att gå och tänka på att säga nej, borde man ta tillvara de tillfällen i livet då man får säga JA! Förmodligen låter inte det här som en så stor grej utan rätt naturligt kanske. Men om man, som jag, är en positiv människa som vill använda sin kreativitet och medmänsklighet till att hjälpa och vara med får man så ofta höra just "du måste lära dig att säga nej"! Och det är klart att jag måste göra det, men kanske i undantagsfall när det verkligen inte funkar. Jag vill inte heller bli cynisk utan hellre ge av mig själv även om jag inte får något tillbaka. Rätt var det är så är det ju slut - livet!
Känner att jag börjar sno in mig i mitt eget resonemang. Är det nån som fattar och känner igen sig eller inte - Kommentera, please!
Likgiltig?
Tänk att så många känslor ryms i en och samma människa. Från arg till uppgiven och just nu rätt likgiltig faktiskt. Konstigt! Livet består av så många JAG BORDE så jag blir trött bara jag tänker på det. Till och med att blogga blir lätt till ett Jag Borde.
Jag borde göra jättemånga andra saker än att sitta framför datorn och spela spel (men det är bra mycket roligare eller är det egentligen det?). Började sticka på en jättefin mössa för en stund sen. Kanske kan jag lägga in en bild på den när den är klar? Det vore roligt (inte likgiltigt - känns bra!). Imorgon borde jag gå till jobbet - och det ska jag ju också. Ett rätt roligt borde, trots att jag har så mycket att göra att jag nästan svimmar när jag tänker på det. Många jag borde på det stället, du!. Vi har städat idag och tvättat vittvätt, men annars sitter jag mest och hänger - veggar loss liksom - som en grönsak. Hur kul är det? Inte undra på att man känner sig likgiltig då kanske?
Rätt ofta funderar jag på om det bara är jag som är som jag eller om det finns fler som tänker så jag? Vore rätt kul att veta och inte så likgiltigt!
Livet är ett märkligt ting - navelskådande
Jag är så rädd för att det ska ta slut, och det gör det ju oundvikligen en dag, samtidigt som det är så otroligt svårt ibland att leva. Så varför, kan man ju undra, anstränger man sig så mycket för att förlänga det så länge som möjligt? Det som är så svårt menar jag.
Först har jag varit så fruktansvärt arg i flera veckor, riktigt jävla pissarg faktiskt - inte riktigt likt mig som en av mina vänner insiktsfullt påpekade. För att nu ha övergått till att känna mig helt uppgiven - ingår inte heller i min normala personprofil; glad, snäll och högpresterande. Jag brukar inte heller utgjuta mina innersta tankar så här öppet utan min taktik brukar vara att lägga locket på. Kanske därför det pyser över nu?
Jag har trott att jag är en öppen person, som en öppen bok ungefär, men börjar inse att det nog inte stämmer riktigt. Jag är bra på att få andra människor att prata om sig själva (kurator-Eva), men betydligt sämre på att besvara frågor om mig själv. Två krissamtal har jag varit på i mitt liv och de slutade med, att istället för att tala om mig och mina livsomvälvande problem, så pratade vi om hennes katter.
Dessutom har jag upptäckt något undan för undan om mig själv som är rätt avslöjande för hur jag tänker. Jag tror att jag måste lösa alla människors problem, inklusive förstås mina egna, men alltså alla andras också. Om någon berättar om ett problem för mig eller om de bara mår dåligt så går hjärnan igång och jag försöker hitta lösningar på problemet. Problemlösning kan läggas till min profil! Det lustiga i det hela är att det är ingen annan som förväntar sig att jag ska lösa några som helst problem åt dem förutom jag själv.
Hur har jag kunnat bli en sån person? Hur är det egentligen det är med när man föds. Är man ett vitt oskrivet blad eller bär man med sig vissa persondrag redan då? Är allt kulturellt betingat eller ....
Många frågor, men inte lika många svar. Undrar om det finns någon därute som förstår hur jag känner?
Jag känner mig livrädd för att släppa taget för vad kommer att hända då?
Varför känner jag mig så arg?
Ja, varför känner jag mig förbannad så ofta? Har folks beteende ändrats så det finns mer att reta sig på eller har mitt tålamod blivit så mycket sämre? Mycket märkligt. Jag lämnade jobbet idag och på vägen hem så hann jag reta mig på:
en som trängde sig i kön till bussen
5 med barnvagnar som skulle tränga sig in i bussen samtidigt som jag skulle kliva av
en som försökte smita in samtidigt som jag vid spärren i Kista t-bana
en som rökte ovanför mig i rulltrappan i Hallonbergen
en som nästan sprang omkull mig för att hinna med bussen
Det är inte någon liten irritation här inte utan jag blir rejält förbannad och inte så sällan talar jag om det också. Speciellt till de ungdomar som kryper upp bakom ryggen på mig i tunnelbanespärren. De ska fan inte åka gratis med hjälp av mig. Skärp er! De må vara att de kanske tycker att jag ser snäll och oförarglig ut, men skenet bedrar ska ni veta ... Beware of the angry bitch!
Kanske behöver jag gå på kurs för att lära mig att kontrollera min ilska? Det tar ju mycket kraft faktiskt. Så hur gör jag för att coola ner?
Nyårslöften?!
Fyrverkerier gör sig bäst på bild!
Jag börjar undra om det är så speciellt bra med att vara (tvångs)ledig för länge, inte för arbetsgivaren i alla fall känns det som. För första gången i mitt liv (tror jag) har jag allvarliga funderingar kring nyårslöften som jag tidigare tyckt varit ganska löjliga faktiskt. Men om man nu ska fira att det blir ett nytt år så kanske jag borde satsa lite på att förändra mitt liv under 2008.
Jag bör gå ner i vikt för min egen skull. Jag bör lägga mer tid på min fritid för att göra saker som JAG tycker är roliga, intressanta och ger mig mer intellektuell stimulans. Jag bör jobba mindre och slippa tvångsledigheter. Jag bör skriva färdigt min magisteruppsats NU så jag blir klar någon gång. Jag bör ha mer roligt, skratta mer och inte vara så tyngd av allvar, stressa mindre och satsa mer på mig själv. Det här är nog svårt att klara av under ett enda år, men jag kanske kan börja under 2008 i alla fall.
GOTT NYTT EFTERTÄNKSAMT 2008!
Verkligheten överträffar dikten
Medverkande: Mamma, Pappa och jag
Jag: Chefen (Anders) har sagt att jag måste minska....
Pappan (den av stroken förändrade): i vikt?
Jag och mamman: En chef får inte säga så! Hahahahaha, fnitter fnitter
Jag: Nej, jag måste minska min komptid rejält.
Kul va!
Lite filosofiskt tänk runt en lunginflammation
Fundering: Ska man inte lära sig av sina misstag? Hur gammal måste man bli för att bli tillräckligt klok för att lyssna på sin egen kropp? Det verkar vara väldigt olika för olika människor. En del jag känner är så himla kloka, men då kanske specialkloka förstås när det gäller andra. Inte lika kloka kanske när det gäller dem själva. Så då är jag nog normalklok egentligen för jag är också rätt bra på att tycka att andra ska vara hemma när de är sjuka och "skälla" på dem när de går och jobbar.
Vi är nog alla lite dåliga på att lyssna till goda råd - för goda är de ju onekligen!
Nu är det dax för lite höstvila
Med Ladies, Katarina Horowitz drömmar och Gräset sjunger i bagaget sticks det imorgon till Dalom. Det ska vilas och läsas och absolut inte jobbas (fingrarna i kors). Det är pappan och jag som ska åka och Lazy kan inte följa med den här gången för vi ska åka tåg och buss. Skulle fått skjuts från tåget hade jag tänkt mig, men den bilen hade gått sönder. Vad är det egentligen med bilar hela tiden? Kan de aldrig vara hela? Hade tänkt skriva nåt riktigt intellektuellt smart här, men det gick inte så bra med det. Det känns som min hjärna har brunnit och behöver svalkas av. Jag hoppas verkligen att tre dagar är tillräckligt. So, see you soon!
Lätt att bli förförd på nätet
Måste tänka mer på det här, men bokcirklar.se kan jag verkligen rekommendera till er som älskar böcker och att prata om och diskutera er läsning och se vad andra tycker och tänker. Skitkul helt enkelt. Facebook, nja!
Stjärnsund - not!
Det är bara så att vi får åka om några veckor istället - jag längtar! Kan riktigt känna lukten av höstlöv och svamp i skogen. Det prasslar så ljuvligt om fötterna när man vandrar omkring på stigarna på hösten.
Osäker om det här är en huvudbromscylinder just till en Volvo 745, men den ser ut såhär ungefär i alla fall. Märklig tingest. Nu ska jag gå och fortsätta läsa.......
Igår var det mammas födelsedag och bromsklossarna måste bytas
Scenario: Mormor/mamma/hustru orolig och utmattande nervös, morfar/pappa/make helt fysiskt och psykiskt utmattad, barnbarn/dotter/systerdotter med ryggskott, mamma/dotter/storasyster envis och trött på oroande i onödan, moster/dotter/lillasyster mest undrande över vad som händer och är sen från jobbet.
Då förvandlas denna helt normalt lagom helyllesvenska familj till något hämtat ur en Almodovar-film. Skrikande, suckande, ta-sig-för-pannan-gestikulerande, himlande-med-ögonen-människor. Detta beteende inträffar vid i stort sett alla kriser, stora som små. Förutom barnbarn/dotter/systerdotter som när det blir för jobbigt lämnar församlingen, stänger dörren om sig och läser i sin bok som just nu är "Labyrinten".
"Krisen" löser sig och som vanligt visar det sig inte vara så farligt naturligtvis. Bromsklossarna är bytta, luften (i vad det nu hette) är tömd och bilen går att köra igen. Almodovar-familjen kryper in under mattan igen och visar sig inte igen förrän vid nästa kris.
Men visst är det väl konstigt?
Någon annan gång ska jag berätta om den Norén-familj som brukar titta fram vid familjens måltider.
Tänkte....
Tänkte skriva nåt, men kom på att jag har värsta mycket att läsa så jag gör det istället. Läste förresten att Susanne Osten regisserar på Folkoperan - måste ses. Glömde titta på om stickgrejen satt kvar. Gör det imorgon bitti. Nattinatt!
Jag gillar verkligen mitt jobb och semester
Trots gnället i mitt senaste inlägg så är det ju faktiskt så att jag älskar mitt jobb. Det kan inte bli mycket roligare än att jobba på ett bibliotek när man är boknörd och älskar att läsa. Jag har precis läst ut Jane Austen-klubben av Fowler, finns i pocket, och det var riktigt bra. Om två veckor får jag prata om den i min bokcirkel också och det ska bli så sjukt kul.
Jag är i Stjärnsund och njuter av solen som har varit varm och framme idag. Den sista bruksmarknaden för sommaren var härlig och vi fikade på Gabriel Stierncrona, köpte grönsaker och lotter. Inget vann vi, men en bit daimkaka med grädde blev det. Mums! Nästa vecka är sista semesterveckan och efter det bär det av med katter och allt till Sumpan igen.
Att vara snäll
Hur tänker människor som utan att veta förutsätter att man inte vill träffa dem? Har precis missat en trevlig kväll för att "kompisar" trott sig veta att jag inte ville vara med. Hur svårt är det egentligen i mobiltelefonens dagar att slå en signal och fråga istället för att inbilla sig en massa som inte har någon som helst verklighetsförankring. Livet är alldeles för kort för att slösas bort på oväsentligheter. Så nu tänker jag göra mitt absolut bästa och försöka glömma den här oförrätten och gå vidare och hoppas på fler trevliga middagar. Det hela blev ju inte bättre av att en annan "gammal" kamrat från förr inte dök upp när vi bestämt att träffas och det samma vecka- hade glömt bort det. Blev först lite ilsken och tyckte att det var taskigt gjort, men som en annan kamrat sa - alla kan väl glömma nån gång. Och det har hon ju helt rätt i. Det är lätt att glömma. Jag måste bli bättre på att inte ta det så personligt utan se det hela som en olycklighet bara. Så vad kan man lära sig av det här då? Jo, att man inte ska vara så snar med att döma och att hitta fel överallt utan istället utgå från att människor man känner vill en väl. Så fr o m nu ska jag lägga ner min själ i att vara en SNÄLL människa. Alla tummar hålles för att jag ska lyckas, tack!
I hänryckningens tid
Tysta överenskommelser i kollektivtrafiken
Jag byter kläder så fort jag kommer hem
Det betyder kom jag precis på att om jag kommit hem och bytt om och kommer på att jag ska gå ut igen så måste jag påbörja påklädningsprocessen igen. Det är ganska jobbigt faktiskt. Nu börjar jag svamla så nu är det nog dags att gå och lägga sig om jag ska hinna byta kläder och hinna till jobbeti tid i morgon bitti. GODNATT!
Engagemang, jobbet och syfestival
Just nu känner jag mig lite ambivalent när det gäller jobbet. Det har med engagemang kopplat till lön att göra - har precis haft lönesamtal och är inte så glad över det. Jag fick ingenting! Klart jag blir glad över beröm, men vore trevligt om det syntes i lönen också. Kanske är det mitt eget fel för jag är nog inte så bra på att framhäva mig själv och att kräva saker - är väl barn av min tid född på 50-talet som jag är. Men feministen i mig blir så arg på mig själv. Under de två år som jag arbetat har jag startat upp och genomfört inte mindre än 4 nya verksamheter. Men det har inte varit tillräckligt för att höja lönen. Jag får uppskattning på många andra sätt det ska villigt erkännas och att jag själv tycker att det är enormt roligt är otroligt viktigt naturligtvis. Och att besökarna visar sin uppskattning är också det allra viktigaste för mig. Att dessutom ha roligt med sina arbetskamrater är också så enormt härligt. Så kanske är jag gnällig, men jag arbetar så hårt och gör så väldigt mycket utöver mina egentliga arbetsuppgifter att det inte är så konstigt att tro att jag förmodligen lägger ner krut på det som inte anses premierande i lönehänseende. Det gäller bara att försöka bortse ifrån det, eller........
Men skit i det. Nu ska jag äta frukost och sen ska jag till garnmekka i Sollentuna med mamma och syster. Och ikväll är det Andra chansen - en härlig lördag med andra ord.
