Varje år brukar jag handla julklappar dan före dan och samtidigt öva mig i tålamod. Jag har märkt att det faktiskt är lättare att fördra när folk kliver på en, inte ser en alls och går rätt på, eller det som är det stora hatiska (som jag och min syster Ann diskuterar ofta): det är när "folk" petar på dig för att få dig att flytta på dig utan att de säger något, om jag är förberedd mentalt.

Jag har övat i flera år och råkat ut för en hel del roliga saker. En klassiker är när någon tränger sig i den milslånga kön. Då brukar jag säga (med ett leende): "-Varsågod, gå före du. Jag har all tid i världen". Om någon annan protesterar brukar jag säga: Men, det är ju jul! Glöm för all del inte att le vänligt och nicka lite förnumstigt. Det är faktiskt skitkul att se alla tappade hakor, jag har mycket roligare och känner mig som en GOD människa i juletid!

Ikväll känner jag mig ledsen, egentligen konstigt nog, eftersom jag idag tillsammans med  andra genomfört en superlyckad litterär lunch. Deltagarrekord! Just därför borde jag vara hög på adrenalin och tacksam för att det gick så bra. Men jag vet inte. Är det kanske bara jag som tycker att det här är viktigt och nödvändigt för att synas och göra oss nödvändiga och muta in en plats? Jag vet inte?

Det känns i alla fall konstigt i magen. Får mig att undra om det är värt allt jobb? Är det värt bråket som blev? Är det mitt fel? Förtjänar jag att man driver med att ha program? Är det värt att andra fick hoppa in och jobba så mycket? Förmodligen inte! Vi kanske verkligen inte rår med det här.

När jag mår så här dör en del av min naturliga entusiasm, min vilja att hitta på saker, min initiativförmåga och jag vill istället bara göra mitt jobb. Det är ju därför jag är där, eller? Jag  trivs ju bra med att göra det också - inte speciellt utmanande. Lugn och ro! Inte att förakta.

Fan, vad det här är svårt! Jag önskar att jag hade någon att rådfråga, någon som känner mig riktigt väl. Annsan, vad tror du egentligen? Tror du att jag skulle fixa att att lägga mig ner och luta mig tillbaka?

Vad jag inte förstår när det gäller människors sätt att använda mejl som informationsspridare det är varför det ska vara så svårt att börja mejlet med det lilla men ack så viktiga - HEJ!?  Enligt den nätikett som finns är hej det allra bästa sättet att börja ett mejl på.

Vad det tjänar till? Jo! Det ser vänligare ut. Det verkar som om avsändaren bryr sig om mottagaren av mejlet. Det blir personligare. För det mesta tar det udden av det som sen kommer.  Tre tangenttryckningar bara!

Att sedan avsluta mejlet med ett trevligt: Hälsningar - Vänliga hälsningar - eller liknande är också SÅ bra och kostar så lite tid. Mvh är också helt förkastligt enligt den nätetikett som finns. Verkar som man har alltför bråttom och inte bryr sig.

Att undvika VERSALER är också smart eftersom det är detsamma som att skrika - om man nu inte menar att skrika högt förstås.

Varför är det då så svårt att visa varandra respekt på nätet?

Känns sådär idag. Vill du gå och jobba? Jag-vet-inte! Vill du stanna hemma? Jag-vet-inte! Vill du ligga kvar i sängen? Jag-vet-inte. Ni fattar ju hur det här fortsätter. Det är jävligt jobbiga dagar de här jag-vet-inte-dagarna. Någon annan som har såna dagar eller är jag ensam?

Eftersom jag är en hysteriskt (Jessies epitet på sin Almodovar-Dramaqueen-mamma) hyperanalyserande kvinna så måste det här stötas och blötas runt i hjärnan några varv tills jag kan konstatera att det kan vara så ibland - att man faktiskt inte riktigt vet vad man vill.

Hösten (ja, vi är ju där snart) är en slags upptakt till en massa händelser på jobbet, privat, volontärt. Det är ungefär som att vara i 40-årsåldern och vilja göra något nytt med sitt liv. Systrarna Rensjös stallcafé med garnhörna hur coolt låter inte det. Annsan, vad sägs? Vill inte avslöja för mycket, men visst låter det kul, som en träffpunkt.

De sista skälvande minuterna av arbete innan den fyra veckor långa semestern kickar in. Redan har Almodovarkänslan börjat krypa under skinnet eller är det den norénska stämningen jag känner komma invältrande som en dimma över Sumpan?

Ska erkännas att det började redan lite igår när morfar/pappans läkarbesökstid höll på att sätta käppar i hjulet för hela semesterfirandet. Mormor/mamman lyckades ändra detta datum och detta utlöser stor dramatik hos pappan/morfar liknade Torsten Flinck i ett Stridbergdrama. När vi nu lyckats neutralisera detta drama så inträder en natt av lugn.

Nästa förmiddag är det jag själv som likt en DRAMAQUEEN sätter igång Almodovardansen igen. Jag vill ha mobilt veckosurf till landet, måste då hyras usb-modem. Skickar dotter och mamma/mormor att hyra i tron att det kan väl absolut inte vara något som helst problem. Naturligtvis blir det ett problem - DE ÄR SLUT! Mammman/mormorn får äran att ringa till sin dotter för att meddela detta. Ont i magen och lite yrslig inför reaktionen som såklart inte uteblir. Besviket säger jag då att måste åka hem någon dag för att kolla .... (ja, vad är det egentligen som måste kollas?). Stor dramatik som följd. Jag går och äter trevlig lunch med en arbetskamrat. Mätt och belåten ringer jag upp mamman/mormorn och meddelar storsint att det gör inget, vi klarar oss nog ändå. (Bara inga räkningar måste betalas under tiden!!!) Så slutet gott allting gott - tills imorgon då det är det stora resadagen. Det är då alla dessa Almodovarmänniskor ska samsas i en bil, med tre katter och vem är det som ska köra? Jo, stackars barn/barnbarnet ska ratta hela detta ekipage mot Södra Dalarna. Med syster/moster/dottern som side-kick. Oj, oj!

Men om man bortser från alla dessa dramer som ständigt spelas upp så trivs vi alldeles utmärkt tillsammans och får (förhoppningsvis) en lugn och härlig sommar. I alla fall i några dagar...

Så trevlig sommar alla och om jag på något outgrundligt sätt kanske jag kan blogga lite också...