Ledsen, besviken men samtidigt tacksam
Ikväll känner jag mig ledsen, egentligen konstigt nog, eftersom jag idag tillsammans med andra genomfört en superlyckad litterär lunch. Deltagarrekord! Just därför borde jag vara hög på adrenalin och tacksam för att det gick så bra. Men jag vet inte. Är det kanske bara jag som tycker att det här är viktigt och nödvändigt för att synas och göra oss nödvändiga och muta in en plats? Jag vet inte?
Det känns i alla fall konstigt i magen. Får mig att undra om det är värt allt jobb? Är det värt bråket som blev? Är det mitt fel? Förtjänar jag att man driver med att ha program? Är det värt att andra fick hoppa in och jobba så mycket? Förmodligen inte! Vi kanske verkligen inte rår med det här.
När jag mår så här dör en del av min naturliga entusiasm, min vilja att hitta på saker, min initiativförmåga och jag vill istället bara göra mitt jobb. Det är ju därför jag är där, eller? Jag trivs ju bra med att göra det också - inte speciellt utmanande. Lugn och ro! Inte att förakta.
Fan, vad det här är svårt! Jag önskar att jag hade någon att rådfråga, någon som känner mig riktigt väl. Annsan, vad tror du egentligen? Tror du att jag skulle fixa att att lägga mig ner och luta mig tillbaka?
