"Jösses flickor - Återkomsten"
Nu har jag sett den! Pjäsen som jag väntat så länge på att få se. Jag känner mig lite ambivalent när jag tänker tillbaka på kvällen den 2 juni och de fyra timmar som pjäsen varar. I den första akten tas vi tillbaka i historien till Rösträttsrörelsen, kriget och kända feministiska förebilder. Sedan följer en rörelse från Grupp 8, Rödstrumporna och fram till den "Nya" feminismen. Alla kampsånger till trots räcker den här Jösses flickor ett starkt pekfinger mot de kvinnor som ägnade sin yrkeskarriär (kanske) större kraft än sina barn. Mormor Harriet hamnar på dårhus, Mamma Eva, alkoholiserad och långtidssjukskriven, lämnar Stålflikkan att försöka skapa sig en framtid utifrån vad då?
Jag blir inte speciellt stärkt av det här, vilket jag har förstått att de blev som såg pjäsen 1974. Däremot känner jag av de svårigheter som yngre feminister ställs inför idag. Men man kan ju då också ställa sig frågan om det är nödvändiga svårigheter som inte kan övervinnas genom att ta ett steg tillbaka och ge de övergripande frågorna en större dignitet och strunta i att sätta etiketter på vilken sorts feminist man är? Som sagt blev jag inte stärkt i min feministiska gärning, men jag hade behållning av pjäsen och rekommenderar människor att se den för upplägget har fått mig att fundera mycket.
Jag blir inte speciellt stärkt av det här, vilket jag har förstått att de blev som såg pjäsen 1974. Däremot känner jag av de svårigheter som yngre feminister ställs inför idag. Men man kan ju då också ställa sig frågan om det är nödvändiga svårigheter som inte kan övervinnas genom att ta ett steg tillbaka och ge de övergripande frågorna en större dignitet och strunta i att sätta etiketter på vilken sorts feminist man är? Som sagt blev jag inte stärkt i min feministiska gärning, men jag hade behållning av pjäsen och rekommenderar människor att se den för upplägget har fått mig att fundera mycket.
Kommentarer
Trackback
