Har ondskan kommit till Stjärnsund?
Igår skedde i min sommaridyll det mest fruktansvärda som kan hända - ett barn försvann! Engla, 10 år, rapporterar tidningarna, har på vägen hem från Stjärnsundsvallen försvunnit. För mig är det helt enkelt ofattbart. Jag kan inte få in det här i min hjärna. I den vackraste byn, bland de vänligaste människorna, samma dag som min väninna ska fira sin femtioårsdag försvinner en liten flicka. Jag har försökt hela dagen att nå min vän, men utan att lyckas. Jag förstår ju att hon på något sätt deltar i sökandet efter Engla och jag har pratat med hennes yngste son. Meningen var att jag skulle åka upp och överraska henne, men nu blev det inte så.
Jag har ju bott där med min dotter och faktiskt känt mig helt trygg, trygg i vissheten om att i lilla Stjärnsund med drygt 200 invånare händer inget speciellt oroande. Det vackra lugnet i denna lilla by, med bydammen, herrgården, kyrkan, den fina skolan och grönskan och allt det roliga... Jag möts av teves rapportering av försvinnandet och ser allt det som är så välbekant och undrar om de varit inne och letat i vårt hus också.
Mina tankar går förstås främst till barnets familj. Som mamma kanske jag i någon mån kan föreställa mig den krampaktiga förtvivlan som de måste känna. Men det känns verkligen futtigt att ens försöka sig på att tolka vad de går igenom. Jag bara hoppas och ber att de måste finna henne snart och att hon mår bra. Vad jag vet är att bättre stöd än av de som bor i Stjärnsund kan de i alla fall inte få.
Såhär 20 mil bort kan jag bara hoppas och be!
Men gud, är det i Stjärnsund! Jag har såklart sett löpsedlarna, men låtit bli att läsa mer för jag står inte ut.
Men gud, är det i Stjärnsund! Jag har såklart sett löpsedlarna, men låtit bli att läsa mer för jag står inte ut.
Visst är det förfärligt och helt ofattbart att det är i Stjärnsund av alla ställen.
Synd att en av mina få kommentarer till dig blir om detta :-(
Så bra du beskriver fast det inte finns ord för att beskriva. Som du skriver, som mamma kan man ju ana hur det känns men jag törs inte ens känna efter. Det blir inte bättre av att vi vet vem det är efter några gemensamma säsonger på barnbuggen i Hmora. Vi har en mycket mycket bekymrad dotter just nu.
Det är nog det fasansfullaste tänkbara o så sker det i just det mest idylliska och harmoniska samhälle som finns. Man tror att barnen "blir skyddade" per automatik om man bor på landet. Ska aldrig mer tänka den tanken... //Kramar
Jag förstår att hon känner sig bekymrad och nu kan vi ju bara hålla tummarna för Engla trots att det ser dystert ut. Att mamman vill fortsätta att leta fattar man ju verkligen också. Vad ska hon annars göra?
Alltid trevligt att få kommentarer även om det handlar om svåra saker.
Kramar
