Ibland måste man skriva av sig...
för att få ordning på sina tankar och "tala" fritt från hjärtat. För första gången i mitt 54-åriga liv har jag tagit det STORA steget och sökt en chefstjänst! Nån gång måste man ju testa, eller...? Jag var en av åtta som provade och en av sex som inte fick det eftertraktade. Många tankar passerade förbi både under intervjun och efteråt. Vill jag verkligen det här? Passar det här mig? Frågor som jag kunde svara både ja och nej på. Det positiva med det här är att jag upptäckt att jag fortfarande har roligt i mitt nuvarande arbete och trivs med mina arbetskamrater. Det känns oerhört skönt! Men trots det känner jag mig olustig över att ha blivit ratad - att inte vara tillräckligt bra - not good enough!
Hur måste det då inte kännas för de som (liksom jag) sökt de här chefsjobben (internt) och verkligen satsat 100% och trots sina stora kvalifikationer inte lyckats nå ända fram. Hur går man vidare? Hur skakar man av sig sina ambitioner och tankar på hur man själv skulle ha hanterat den nya situationen för att "helhjärtat" ställa sig bakom de som istället fått företroendet att leda alla in i det nya? Låter det bittert? Jag är inte alls bitter, men jag känner mig lite ledsen. Ledsen för att det tog så enormt kort tid att besluta sig för vilka som skulle få jobbet (en halvtimme???). Besviken för att det inte var svårare än så. Det borde ha varit svårare än så med tanke på vilka som sökte tycker jag. Lite ledsen för att mina "favoriter" inte fick jobben.
Tänk om jag inte var så enormt analyserande. Tänker bra när jag står i duschen har jag märkt. I'm a bit pissed off! När jag tänker efter verkar nästan valet vara uppgjort från början. Sista gången jag söker i alla fall för jag mår nog lite dåligt av det här i alla fall.
Men till det enormt positiva hör att de av mina arbetskamrater som inte fick jobbet fortfarande är mina jämbördiga arbetskamrater, och inte mina chefer. Det känns oerhört härligt. Det var nog det som fick mig att tveka mest när jag lämnade in min ansökan att jag helt plötsligt skulle bli chef över mina vänner och vara tvungen att ta ett steg tillbaka för man kan inte både vara en nära vän och en bra chef. Man måste välja!
Nu återstår för mig "bara" att försöka hitta förtroende för min nya chef. Förresten är det, enligt mig, som med föräldrar att man måste förtjäna förtroende och respekt. Så upp till bevis nu!
Hej Ewa
Vilken skitbra blogg du har!
Jag har suttit och läst på nattkröken och jag blir skitglad av din rakt-ut-ur-hjärtat funderingar.
Shoot girl!
Nu ska jag lyfta över mina små från stora varma sängen till deras egna mindre lite svalare sovplatser. Min hud är trött...jag har märkt att den blivit det på sista tiden. Men min själ är glad. Jag är förnöjt förbannad, om man säger så. Sitter här i efterdyningarna av en skriftlig utskällning som kändes skön att göra sig av med. Jag ska kolla in en bloggare som jag tror heter Beppe Grillo. Han blev intervjuad i en nyhetssändning vars huvudämne jag missade. Han sa att man måste skapa sig sin egen frihet varje dag, eller nå´t i den stilen.
Den grejen går jag och klurar på.
Vi ses måndag! Kramis!
Jag blir enormt glad av att du gillar min blogg. Jag tycker om dig och har mycket stor respekt för ditt kunnande. Det du skriver om att din hud är trött förstår jag precis. Det gläder mig att du trots det har en glad själ. Måste få höra mer om den skriftliga utskällningen... Låter inte bra. Jag håller med om att tanken om att skapa sin egen frihet varje dag låter intressant och kanske nödvändigt i den fas vi befinner oss i. Det här måste vi prata mer om på måndag.
Kramar
