Bittert arv av Kiran Desai
Bittert arv av Kiran Desai avslutade jag äntligen i morse. När jag slog ihop boken kändes det jaha! samtidigt som jag på något underligt sätt saknar att läsa i den. Konstigt! Att ha avslutat den känns som en seger - jag har kämpat och varit på väg att ge upp många gånger. Men vi ska cirkla om den i min jobbcirkel den 2 oktober så jag ville verkligen läsa hela. Men den innehåller mycket bra också, som t ex när naturen genom de STORA regnen får övertaget över människan. Översvämningsregnen blir till något tryggt som man kan vila i. Kärleken mellan Domaren och hans hund Mutti och Kocken och hans son, lyfter en. Boken är full av underfundiga passager som snabbt skymtar förbi, ibland så snabbt att man knappt hinner uppfatta dem utan först gör det när man läser om ett stycke.
"Meningarna rann ut ur ansiktet med saftig saliv. Han log och dreglade över sina upplysningar, sörplade och spottade på samma gång."
Det är mycket som rinner, luktar, möglar och försvinner i den här boken. 
