Till min kära syster...
Jag har något inom mig så måste få komma ut. Det känns som om jag inte har något val och eftersom det skrivna ordet är mitt forum så använder jag mig av min blogg för att nå dig med mina känslor. Förmodligen verkar det löjligt i mångas ögon, men det skiter jag faktiskt i. Det kommer att bli känslosamt, gråtmilt och snorigt av tårar.
Jag har drabbats av något. Jag vet inte riktigt vad? Jag tror att det kan ha utlösts av min läsning de senaste veckorna - de känslostormar jag utsatt mig själv för? Verkar det löjligt - ja kanske. Men vem bryr sig! Åh, gud - det är svårt det här. Känner mig helt vidöppen... Kanske är det den kommande ballongvidgningen och insikten om att jag faktiskt inte är helt odödlig som drabbat mig som en slägga. Men tanken på att livet bara är så här och inte mer ger mig fullkomlig panik.
Ann, vet inte vad jag ska ta mig till. Jag lever ett så fruktansvärt tråkigt liv. Jag vet att jag är 54 år, men måste det innebära att man inte får ha roligt? Intellektuellt stimulerande - ja förmodligen. Men rent livskvalitetsmässigt skittråkigt. Är det verkligen inte mer än det här? När jag tänker tillbaka på vad vi har upplevt och gjort tidigare i våra liv så hade vi ju fan kul! Kan vi inte ha det längre? Tiden bara går och jag gör ingenting. Jag har inte gjort något de senaste 10 åren som jag kan minnas som speciellt. Har jag det? Har vi det?
Jag vill leva, jag vill dansa, jag vill dricka mig full, JAG VILL SKRATTA! Det finns ju ingen som jag har så roligt med som dig. Jessie förstås också, men hon är min dotter och vårt gemensamma tillvaro ligger ju på ett helt annat plan.
Ann - det här kommer att verka superbanalt , men nu kör jag helt utan säkerhetsbälte för jag måste undersöka om det som jag längtar efter är något som jag vill ha eller om minnena spelar mig spratt. KAN JAG HA ROLIGT IGEN? Det är den stora frågan för dagen.
Så - here it goes - kan du tänka dig att åka på en Ålandskryssning (som förr) med mig i april?
Jag behöver verkligen något att se fram emot.
Kramar
din storasyster Ewa
PS. Tror du det är något fel på mig?
Idag är det 8 mars och den Internationella Kvinnodagen. Hurra för alla kvinnor!
Jag har drabbats av något. Jag vet inte riktigt vad? Jag tror att det kan ha utlösts av min läsning de senaste veckorna - de känslostormar jag utsatt mig själv för? Verkar det löjligt - ja kanske. Men vem bryr sig! Åh, gud - det är svårt det här. Känner mig helt vidöppen... Kanske är det den kommande ballongvidgningen och insikten om att jag faktiskt inte är helt odödlig som drabbat mig som en slägga. Men tanken på att livet bara är så här och inte mer ger mig fullkomlig panik.
Ann, vet inte vad jag ska ta mig till. Jag lever ett så fruktansvärt tråkigt liv. Jag vet att jag är 54 år, men måste det innebära att man inte får ha roligt? Intellektuellt stimulerande - ja förmodligen. Men rent livskvalitetsmässigt skittråkigt. Är det verkligen inte mer än det här? När jag tänker tillbaka på vad vi har upplevt och gjort tidigare i våra liv så hade vi ju fan kul! Kan vi inte ha det längre? Tiden bara går och jag gör ingenting. Jag har inte gjort något de senaste 10 åren som jag kan minnas som speciellt. Har jag det? Har vi det?
Jag vill leva, jag vill dansa, jag vill dricka mig full, JAG VILL SKRATTA! Det finns ju ingen som jag har så roligt med som dig. Jessie förstås också, men hon är min dotter och vårt gemensamma tillvaro ligger ju på ett helt annat plan.
Ann - det här kommer att verka superbanalt , men nu kör jag helt utan säkerhetsbälte för jag måste undersöka om det som jag längtar efter är något som jag vill ha eller om minnena spelar mig spratt. KAN JAG HA ROLIGT IGEN? Det är den stora frågan för dagen.
Så - here it goes - kan du tänka dig att åka på en Ålandskryssning (som förr) med mig i april?
Jag behöver verkligen något att se fram emot.
Kramar
din storasyster Ewa
PS. Tror du det är något fel på mig?
Idag är det 8 mars och den Internationella Kvinnodagen. Hurra för alla kvinnor!
Kommentarer
Trackback
