Vänskap är ovärderligt
Jag försöker bearbeta min mammas bortgång på alla sätt jag kan och ett sätt för mig är att skriva om det här på min blogg. Ett annat sätt är att prata om det med andra människor, men det är inte så lätt att föra det på tal längre. Det är som om de flesta tycker att när väl begravningen är över så är också pratandet över. Nu är det inga som ringer och frågar hur vi mår. Hur det egentligen är att klara sig utan mamma. För mig är det betydligt värre nu än innan begravningen. Jag gråter varje dag, för som jag skrivit tidigare händer det hela tiden saker som jag vill berätta för henne om. Och hon finns inte där...
Jag har också svårt att göra saker som vi brukade göra tillsammans. Men då när det kändes som allra svartast igår, efter att jag varit inne på Kulturfestivalen, ringde jag till Mari-Ann. Mitt stora stöd (utanför familjen) i allt det här. Hon som, när jag på telefon först berättade om mammas död dagen efter hon dog, stod utanför vår dörr med hela famnen full av blommor, jordgubbar, hallon och krusbär och jag vet inte allt. Hon som satt med mig på balkongen i timmar och pratade, stöttade och berättade hur de hade gjort när hennes pappa dog. Jag känner så stor respekt inför hennes naturliga sätt att hjälpa och stor tacksamhet för att hon vill hjälpa mig.
Igår gav hon mig ytterligare verktyg för att bättre klara av förlusten: Det är klart att det nu gör ont att göra saker som mamma och jag gjorde tillsammas förut, men att det med tiden kommer att övergå till att bli de ljusa minnen som de faktiskt är. Att minnas allt vi gjorde som något fantastiskt och roligt, men att det tar tid att komma dit. När hon sa det så kändes det så självklart. Ibland behöver man bara att någon säger saker högt. Nu försöker jag tänka på det när det känns jobbigt.
Idag ska jag åka och lämna tillbaka daisy-spelaren till Syncentralen och kanske slinka in på Indiska. Det brukade vi alltid göra mamma och jag när hon hade varit på Syncentralen.
Vilka kloka ord! Vilken tur du har som har en sån vän =) Tänker på dig varje dag, tror jag anar hur du känner. Å du, det är helt ok! Det är inte för inte det kallas sorgeåret, man behöver det.
Många kramar
(får se om jag lyckas få in den här kommentaren då, misslyckats flera ggr, gör nog nått fel med mobileländet....)
Tack Ullis! för att du kommenterar och bryr dig om mig och det som hänt. Du är också en mycket kär vän. Synd att vi är så långt ifrån varandra bara. :-)
