Så sitter man nu här och kan inte annat... och är ledsen och arg!
Idag känns de för djävligt! Varför i helvete måste de dö för? Det är totalt förlamande. Jag vill inte vara med mer. Hur mycket måste en människa orka med egentligen? Jag vill prata med min mamma och min pappa! NU! Varför måste just hon få en hjärntumör? Varför kunde inte pappas hjärta ha orkat några år till åtminstone?
VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR?
Varför just mina föräldrar? Varför just nu? Det är så mycket som är fel med det här. De var ju så snälla! Vi behövde ju dem? Jävla skit!
Stjärnsund - Varför är det bara Birgitta och Bertil som hört av sig (de skickade en minnesgåva till Cancerfonden och en fin vers)? Annars är det inte en enda människa som hört av sig från Stjärnsund - från Klacken? Hur jävla svårt kan det vara att skicka ett kort, ta upp telefonen och slå en signal, skicka en blomma till begravningen? I över trettio år har vi haft stugan på Klacklandet i Stjärnsund och inte en enda "vän" (förutom Bertil och Birgitta) har hört av sig. Jag har ju ringt och talat om vad som hänt. När mamma gick bort fick hon (av min vän Anki Johansson med familj) ett träd planterat och det var helt underbart. Det känns så bra att hon blev ihågkommen. MEN PAPPA DÅ?
Sorry, men det bara måste ut!
Om det skulle vara någon som faktiskt läser det här har jag ett råd att dela med mig av. Känner du någon vars närstående, vän, eller annan person i deras närhet har avlidit. Sök upp personen - ge människan en kram, eller säg bara "Jag är ledsen för din sorg", "jag beklagar" eller bara en medkännande klapp på axeln. Det är också alltid rätt att gå på en begravning (om det inte uttryckligen står "endast familjen". Som sörjande har man också ett stort behov av att se att den avlidne betydde något för några när de var i livet.
Man känner sig ju så fruktansvärt ensam. Ingenting är ju sig likt och världen runt omkring bara fortsätter. När man sörjer är det en helt absurd känsla.
De fattas mig!
VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR?
Varför just mina föräldrar? Varför just nu? Det är så mycket som är fel med det här. De var ju så snälla! Vi behövde ju dem? Jävla skit!
Stjärnsund - Varför är det bara Birgitta och Bertil som hört av sig (de skickade en minnesgåva till Cancerfonden och en fin vers)? Annars är det inte en enda människa som hört av sig från Stjärnsund - från Klacken? Hur jävla svårt kan det vara att skicka ett kort, ta upp telefonen och slå en signal, skicka en blomma till begravningen? I över trettio år har vi haft stugan på Klacklandet i Stjärnsund och inte en enda "vän" (förutom Bertil och Birgitta) har hört av sig. Jag har ju ringt och talat om vad som hänt. När mamma gick bort fick hon (av min vän Anki Johansson med familj) ett träd planterat och det var helt underbart. Det känns så bra att hon blev ihågkommen. MEN PAPPA DÅ?
Sorry, men det bara måste ut!
Om det skulle vara någon som faktiskt läser det här har jag ett råd att dela med mig av. Känner du någon vars närstående, vän, eller annan person i deras närhet har avlidit. Sök upp personen - ge människan en kram, eller säg bara "Jag är ledsen för din sorg", "jag beklagar" eller bara en medkännande klapp på axeln. Det är också alltid rätt att gå på en begravning (om det inte uttryckligen står "endast familjen". Som sörjande har man också ett stort behov av att se att den avlidne betydde något för några när de var i livet.
Man känner sig ju så fruktansvärt ensam. Ingenting är ju sig likt och världen runt omkring bara fortsätter. När man sörjer är det en helt absurd känsla.
De fattas mig!
Begravningen är över...
Igår begravde vi vår pappa och morfar och jag har ett så stort hål i mitt inre. Hur ska det någonsin kunna läka? Ska det kännas såhär i resten av mitt liv? Jag är så oändligt tacksam för Jessica och Ann. Hur skulle det annars gå? Mina tankar går till de som är helt ensamma i en sån här situation. Man får bara hoppas att de har nära vänner till hjälp och stöd. Mamma och pappa - ni bor våra hjärtan!
Mari-Ann - min underbara vän och arbetskamrat - din medkänsla, lyhördhet och stöd hade jag inte klarat mig utan. På det sätt du har ställt upp och stöttat inte bara mig utan också Ann och Jessica har jag inte ord nog att beskriva. Jag bara hoppas att jag någon gång får tillfälle att återgälda allt du gjort för oss.
