Begravningen är över...
Igår begravde vi vår pappa och morfar och jag har ett så stort hål i mitt inre. Hur ska det någonsin kunna läka? Ska det kännas såhär i resten av mitt liv? Jag är så oändligt tacksam för Jessica och Ann. Hur skulle det annars gå? Mina tankar går till de som är helt ensamma i en sån här situation. Man får bara hoppas att de har nära vänner till hjälp och stöd. Mamma och pappa - ni bor våra hjärtan!
Mari-Ann - min underbara vän och arbetskamrat - din medkänsla, lyhördhet och stöd hade jag inte klarat mig utan. På det sätt du har ställt upp och stöttat inte bara mig utan också Ann och Jessica har jag inte ord nog att beskriva. Jag bara hoppas att jag någon gång får tillfälle att återgälda allt du gjort för oss.
Kommentarer
Trackback
