Kompledig idag och har läsorgie! Önskade att jag som bläckfisken hade åtta armar och lika många hjärnor så jag kunde trycka in hur mycket text som helst samtidigt. Nu kan jag ju inte det och läser då helst en bok i taget. För att kunna absorbera innehållet med både med kropp och själ. Klätterbaronen handlar om ett alternativt sätt att leva, i träden. Att tillbringa hela sitt liv i träd och aldrig kliva ner. Att leva båda totalt ensam, men samtidigt tillsammans med andra människor - i utkanten av alla andra liv. I samklang med naturen och djuren. Det innebär att man måste(?) jaga för att överleva så det är inget för mig. Klarar inte av att döda djur - vill inte döda djur. Är det frihet? Kan man nå total frihet genom aktiva livsval? Existentialistiska tankar intresserar mig väldigt mycket. Styr vi våra liv genom våra val? Är det alltid fria val eller kan det (som Simone de Beauvoir menar i Det andra könet) även vara fråga om situtionella val. Att det ibland kan vara situationen som vi inte rår över som styr över vissa av våra "val" i livet?

Ledsen för att vi forfarande lever i ett patriarkalt samhälle där sexistiska skämt och allmänt "grabbigt" beteende är tillåtet. Att utsättas för sådant tillsammans med osynliggörande - ett aktivt användande av härskartekniker får mig att må illa. Jag skulle kunna skriva så mycket mer om det här, men jag tror jag avstår för tillfället.

Tyvärr kan jag varken hänga ut de anställda eller företaget som uppträtt på detta avskyvärda sätt. (OBS! Gäller inte mina arbetskamrater eller arbetsgivare som är helt okej.) Nu är jag bara glad för att det är över. Fortfarande darrig i kroppen och svårt att koncentrera mig, men glad för att det är över. Skulle bara önska att jag kunnat göra så mycket mer.

Det är väl som ordspråket säger: "Det som inte dödar en, gör en starkare". Eller?

för att få ordning på sina tankar och "tala" fritt från hjärtat. För första gången i mitt 54-åriga liv har jag tagit det STORA steget och sökt en chefstjänst! Nån gång måste man ju testa, eller...? Jag var en av åtta som provade och en av sex som inte fick det eftertraktade.  Många tankar passerade förbi både under intervjun och efteråt. Vill jag verkligen det här? Passar det här mig? Frågor som jag kunde svara både ja och nej på. Det positiva med det här är att jag upptäckt att jag fortfarande har roligt i mitt nuvarande arbete och trivs med mina arbetskamrater. Det känns oerhört skönt! Men trots det känner jag mig olustig över att ha blivit ratad - att inte vara tillräckligt bra - not good enough!

Hur måste det då inte kännas för de som (liksom jag) sökt de här chefsjobben (internt) och verkligen satsat 100% och trots sina stora kvalifikationer inte lyckats nå ända fram. Hur går man vidare? Hur skakar man av sig sina ambitioner och tankar på hur man själv skulle ha hanterat den nya situationen för att "helhjärtat" ställa sig bakom de som istället fått företroendet att leda alla in i det nya? Låter det bittert? Jag är inte alls bitter, men jag känner mig lite ledsen. Ledsen för att det tog så enormt kort tid att besluta sig för vilka som skulle få jobbet (en halvtimme???). Besviken för att det inte var svårare än så. Det borde ha varit svårare än så med tanke på vilka som sökte tycker jag. Lite ledsen för att mina "favoriter" inte fick jobben.

Tänk om jag inte var så enormt analyserande. Tänker bra när jag står i duschen har jag märkt. I'm a bit pissed off! När jag tänker efter verkar nästan valet vara uppgjort från början. Sista gången jag söker i alla fall för jag mår nog lite dåligt av det här i alla fall.

Men till det enormt positiva hör att de av mina arbetskamrater som inte fick jobbet fortfarande är mina jämbördiga arbetskamrater, och inte mina chefer. Det känns oerhört härligt. Det var nog det som fick mig att tveka mest när jag lämnade in min ansökan att jag helt plötsligt skulle bli chef över mina vänner och vara tvungen att ta ett steg tillbaka för man kan inte både vara en nära vän och en bra chef. Man måste välja!

Nu återstår för mig "bara" att försöka hitta förtroende för min nya chef. Förresten är det, enligt mig, som med föräldrar att man måste förtjäna förtroende och respekt. Så upp till bevis nu!