Ett försiktigt försök att börja om
Jag vet inte riktigt om jag vågar mig på att öppna och skriva i min blogg igen. När jag började skriva igen förra gången så blev min pappa sjuk och dog. Men nog om mitt sorgarbete och saknad nu.
Igår bakade jag något så spännande som Mjukglass-cupcakes. Jättegoda och ganska lätta att göra. Jag tycker nog att toppingen är det jobbigaste att göra, men det blir ju så himla fint. Kolla in här bara:
Så sitter man nu här och kan inte annat... och är ledsen och arg!
VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR?
Varför just mina föräldrar? Varför just nu? Det är så mycket som är fel med det här. De var ju så snälla! Vi behövde ju dem? Jävla skit!
Stjärnsund - Varför är det bara Birgitta och Bertil som hört av sig (de skickade en minnesgåva till Cancerfonden och en fin vers)? Annars är det inte en enda människa som hört av sig från Stjärnsund - från Klacken? Hur jävla svårt kan det vara att skicka ett kort, ta upp telefonen och slå en signal, skicka en blomma till begravningen? I över trettio år har vi haft stugan på Klacklandet i Stjärnsund och inte en enda "vän" (förutom Bertil och Birgitta) har hört av sig. Jag har ju ringt och talat om vad som hänt. När mamma gick bort fick hon (av min vän Anki Johansson med familj) ett träd planterat och det var helt underbart. Det känns så bra att hon blev ihågkommen. MEN PAPPA DÅ?
Sorry, men det bara måste ut!
Om det skulle vara någon som faktiskt läser det här har jag ett råd att dela med mig av. Känner du någon vars närstående, vän, eller annan person i deras närhet har avlidit. Sök upp personen - ge människan en kram, eller säg bara "Jag är ledsen för din sorg", "jag beklagar" eller bara en medkännande klapp på axeln. Det är också alltid rätt att gå på en begravning (om det inte uttryckligen står "endast familjen". Som sörjande har man också ett stort behov av att se att den avlidne betydde något för några när de var i livet.
Man känner sig ju så fruktansvärt ensam. Ingenting är ju sig likt och världen runt omkring bara fortsätter. När man sörjer är det en helt absurd känsla.
De fattas mig!
Begravningen är över...
Igår begravde vi vår pappa och morfar och jag har ett så stort hål i mitt inre. Hur ska det någonsin kunna läka? Ska det kännas såhär i resten av mitt liv? Jag är så oändligt tacksam för Jessica och Ann. Hur skulle det annars gå? Mina tankar går till de som är helt ensamma i en sån här situation. Man får bara hoppas att de har nära vänner till hjälp och stöd. Mamma och pappa - ni bor våra hjärtan!
Mari-Ann - min underbara vän och arbetskamrat - din medkänsla, lyhördhet och stöd hade jag inte klarat mig utan. På det sätt du har ställt upp och stöttat inte bara mig utan också Ann och Jessica har jag inte ord nog att beskriva. Jag bara hoppas att jag någon gång får tillfälle att återgälda allt du gjort för oss.
Längtar efter att någon ska ringa
Jag är nog just nu mest ledsen för att trots allt de gjort så hör INGEN av sig. Pratar om dem (med oss) och minns. Varför ringer ingen från Stjärnsund t.ex.? Jag har ju bott där och vet att nyheter som de här sprider sig med snabbheten hos en skogsbrand - men ingen hör av sig! Varför gör ingen det?
Jo, Ann och jag har fått blommor från våra jobb - och det känns så fullt av medmänsklighet. TACK! Vi har fått en underbar tulpanbukett från våra kusiner - Lotta, Jonas, Peter och Mats, det värmde så fantastiskt mycket. Och Stina och Stig vad skulle vi göra utan er? Vi har också fått ett brev från vår mosters syster och man fullt av medmänsklig värme.
Men jag behöver få prata om pappa och mamma med någon som minns och gläds över att de har funnits. Det är så betungande att vara den som ringer och berättar. Kan ingen ringa till oss...
Chokladcupcakes med vit choklad frosting
Igår firade vi Jessicas födelsedag hemma på Mamsellstigen. Ann lagade en jättegod potatisgratäng med kycklingspett (jag åt cornfilé) och sallad. Sen fikade vi och åt cheese cake och cupcakes som jag hade gjort.
Första gången jag provar och det var jätteroligt, men ganska svårt. Söta och härliga blev de i alla fall. Frostingen är mer rosa i verkligheten än vad bilden visar. Receptet hade jag hittat på www.matklubben.se . Jättesöta muffinsformar köpte jag på Lagerhaus i Sollentuna.
Pappa
Inte en dag utan längtan
Inte en tanke utan saknad
Vi minns den dagen som igår
Den dagen vi aldrig förstår
Älskar dig, pappa!
Musiken
Pappas absoluta älsklinglåt var "La Paloma" och Ann har hittat en underbar version med spansk gitarr. Mats Rådberg och Rankarna var andra favoriter sedan tiden han jobbade med elen i Lasse Holms studio för mååånga år sedan. Så "Jag ger dig min morgon" med Mats Rådberg hittade Ann. Det kunde förstås ha varit den i Fred Åkerströms version också. Nej, men Mats Rådberg passar bättre. En annan artists röst som pappa tyckte om var Björn Skifs, så hans "Håll mitt hjärta" har vi också valt ut.
Helst skulle vi ha velat ha med något om Söder och Hammarby också, men det är inte så passande med "Bajen var namnet, fotboll är vårt spel. Söder adressen.... Pappa hade älskat det förstås.
Nu återstår kotten från Stjärnsund (som enligt önskemål ska ligga på kistan). Jag hoppas verkligen Curre (granne) ska kunna skotta fram en under alla snömassorna.
Tills vi hörs igen - Var rädda om era hjärtan!
Pappa!
Igår morse dog min och Anns pappa och Jessicas morfar på hjärtintensiven, Karolinska sjukhuset.
Hur orättvist får livet vara egentligen? Först mamma och sedan pappa.
Anders blev 77 år och vi saknar honom så kopiöst. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Det gör så oerhört ont i hela mig, jag har svårt att andas och bara gråter. Jag gråter för både mamma och pappa - för mig själv, Ann och Jessica.
Jag vill skrika rätt ut så mycket att alla förstår att det här är en omöjlighet och ger mig tillbaka min pappa och min mamma. NU! Det gör för ont.
Uppslukande lästips!
Överenskommelser av Simona Ahrnstedt ( 2010)
En romantisk historisk roman som är det mest uppslukande jag har läst på länge och jag är fullkomligt utmattad av nattligt läsande i rasande tempo. Inte sedan Twilight-serien har detta hänt mig. Egentligen kanske jag borde fundera på varför, men jag värjer mig och väljer att bara gotta mig i virila män och undersköna kvinnor. Boken innehåller inte bara kärlek och romantik utan är även full av samhällkritik och framför allt då kritik över hur kvinnor behandlas i 1800-talets Stockholm. Ibland är det här precis det man vill ha - och då är det helt oemotståndligt!
Till dig som redan läst Överenskommelser och älskade den kan jag berätta att
ryktet säger att Simona Arhnstedt skriver på sin nästa bok och att den kommer ut under 2011. Den som väntar på nåt gott...
Fröken Rensjös broderi-tankar
Jag skulle vilja brodera. När mamma och jag var på Panduro i Solna centrum för sista gången så köpte jag en vit axelremsväska med ett lock som är som gjort för broderier. Jag köpte till och med ett kit med garn "Tilda basics - mouliné yarn set" - pastelliga färger i rosa, lila och ljusgrönt-aktiga (10 st dockor).
Så kom då boken "Karins broderier" av Karin Holmberg till bibblan före jul och jag snodde den snabbt med mig hem.
Vad kommer sen? Medborgarskolans kursprogram för våren. Jag bläddrar och hittar! "Broderi - Karins broderier". Två gånger för 950:-, en lördag och söndag. Låter det som något för mig? Ja, definitivt! Ska jag gå - ja, kanske det. "Det står att broderivana är ett plus men inte nödvändigt". Jag har ju broderat lite innan, så det skulle nog funka. Så det här tror jag på...
Något att se fram emot? Definitivt!
Någon som vill hänga på?
Varma fantasier i snö
Dagarna bara rusar fram. Kan det vara för att jag har varit ledig? Och hade planerat att göra så mycket, men inte gjort det? Mycket möjligt, fröken Rensjö - säger jag till mig själv.
Ofta när jag sitter för mig själv och fantiserar så brukar jag drömma om att jag, Ann och Jessica öppnar en garnbutik med superläckra garner, färgglada virknålar och fantastiska garndockor att brodera vackra saker med.
Fröknarna Rensjös mysiga
Eller ett bokcafé med underbara författaraftnar, bokcirklar och gudomligt goda bakverk, rutiga mormorsförkläden och mysig inredning. Där gästerna får stanna så länge de vill och samtala om allt - gärna med personalen också förstås.
Fröknarna Rensjös goda
Eller varför inte en vintagebutik med sagolika klänningar och fabulösa accessoarer - handväskor och skor i mängder. Prinsesstiaror, fluff och färger
Fröknarna Rensjös fantasi
Vad fantiserar ni om i vintermörkret?
/Fröken Rensjö
Gerard Butler!
När jag zappade på teven råkade jag få syn på PS I love you - en riktigt smaskig film med skotten Gerard Butler
i en av huvudrollerna. Så nu har jag också sett Bounty hunter och har några filmer kvar att se.
Hur har jag kunnat missa den här killen undrade jag:
Vad hände den 2:a?
Jo, jag fick ringa efter ambulans åt min pappa för hans hjärta hade det lite jobbigt. Så nu ligger han på Hjärtintensiven på KS. Ingen vidare bra början på 2011 i alla fall! Eller det är är ju bra att han får hjälp. Jag fick lära mig att när hjärtat inte riktigt orkar med att pumpa runt blodet så är ett tydligt tecken att man svullnar i fötter och händer bland annat. Så nu har han fått vätska i lungorna och behöver hjälp med att få bort det så det blir lättare att andas.
I eftermiddag ska jag till KS och hälsa på honom.
Mina förhoppningar inför det nya året
Hej!
Jag har inte varit inne på min blogg på tre månader så det känns lite konstigt att plötsligt skriva igen.
Det är inte så att jag inte har haft något att skriva om, men lusten har fattats.
Därför kommer här något försenat den fina bilden på Wodka som togs strax för jul. Han gillar verkligen sin tomteluva - så mycket att han "åt upp" tofsen för några år sedan.
Förhoppningar inför 2011? Har jag några såna? Egentligen vill jag bara att 2011 ska bli bättre än 2010, för det var inget vidare år för mig och min familj. Min största önskan är att Jessica ska få ett bra jobb - ett fast jobb som hon gillar och att hon och Wodka ska sopa banan med konkurrenterna på dressyrtävlingarna i vår.
Min allra största förhoppning är att pappa, Ann, Jessica, Jonas, Wodka, Lazy, Figge och Tudor ska få vara friska. Att glädjen kommer tillbaka.
Att 2011 blir ett härligt läsår.
Jag saknar dig - mamma!
Jag önskar alla en god fortsättning på det nya året!
kramar
Wow...
Första delen heter "Uppbrottet" och ordet skapar förväntan. Första stycket:
"Dagen då ingenting längre skulle förbli vad det hade varit i Raimund Gregorius liv började på samma sätt som otaliga andra dagar. Kvart i åtta gick han från Bundesterasse ut på Kirchenfeldbrücke, som från själva stadskärnan leder över till läroverket. Det gjorde han varje vardag under skolåret, alltid kvart i åtta. När bron en gång var avspärrad kom han att göra ett fel under sin lektion i grekiska. Det hade aldrig förekommit tidigare, och det hände heller aldrig i fortsättningen. Hela skolan pratade i dagar om det där felet. Ju längre diskussionen varade, desto talrikare blev den grupp som menade att det rörde sig om ett hörfel. Slutligen blev till och med de flesta som varit med i klassrummet övertygade om att det förhöll sig så. Det var helt enkelt otänkbart att Mundus, som alla kallade honom, kunde göra sig skyldig till något fel i grekiska, latin eller hebreiska."
Det lilla felet öppnar upp för något precis som rubriken "Uppbrottet" gör. Jag ryser och hoppas att mina förväntningar kommer att förverkligas.
Den sista läsaren av David Toscana (2009) som jag slog igen igår berörde mig på något märkligt sätt. Som när jag zappar runt i teveprogram och hamnar i en film som redan börjat, med en handling som är lite svår att greppa. Men lika svår att lämna. När filmen är slut kommer jag på mig själv fånigt stirrande med halvöppen mun undrandes vad jag just sett. Lite åt det hållet är Den siste läsaren - en märklig bok om en märklig by och märkliga människor. Där den allra märkligaste är bibliotekarien Lucio som vägrar lämna sitt bibliotek även sen myndigheterna lagt ner det och slutat betala ut lön. Det är han som är den sista läsaren - han läser alla böcker i sitt bibliotek och beslutar om de ska få leva eller dö. De han censurerar slänger han ner till kackerlackorna att kalasa på. Historien är koncentrerad till en död flicka som Lucios son Remigio hittar i sin halvt uttorkade brunn och drar upp och Lucio försöker hitta svaren på varför i sina böcker.
När jag har tid ska jag läsa om den här för att försöka se om jag förstår mer för jag tycker det är en mycket intressant roman. Inte så lång och inte så stor till omfånget, men till innehållet.
